Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1855, sida 2

mimii ÄÄ3 AE ( 5 till ett belopp af 430,000 rdr riksmynt. Aktieteckningen fortsattes sedermera inom staden, och då aktier blifvit tecknade för 870,000 rdr hölls ånyo sammanträde sistl. Tisdag, dervid aktietecknarne valde hrr C. A. Axell, C. F. Binsow, P. G. Dahlström, August Edström, P. F. Heffoer, Ch. J. Lampbert och A. O. Wallenberg till ledamöter uti en interimsbestyrelse, som erhöll uppdrag att ofördröjligen söka nådig oktroj för en silialbank här i staden, samt att ombesörja aktieteckningens sullbordande. — Sedan förestående var nedskrifvet, lärer reden i går, enligt benäget meddelte underrättelser, hela aktiebeloppet vara fulltecknadt. 1 HUndiksvalls Veckoblad berättas, att stadens ombud vidsistlidne riksdag, hr grosshandlaren Wallenberg, den 12 dennes derstädes på rådhuset haft ett sammanträde med sina komitenter och andra för allmänna värf intresserade personer, hvarvid hr Wallenberg i ett enkelt och lättfattligt men på samma gång högst sakrikt föredrag framställde en öfversigt af de vid sista riksdagen behandlade och afgjorda frågor. Derester gaf Hudiksvalls borgerskap tillika med några af stadens och ortens mera betydande invånare för hr Wallenberg en festlig middag. Föjande dagen egde, på kallelse af stadens borgmästare, ett nytt sammanträde rum på rådhuset, hvarvid hr Wallenberg höll ett föredrag om silialbanker, hvilket hade till följd ett enhälligt beslut af de närvarande att äfven i Hudiksvall inrätta en filialbank med en grundfond af 500,000 rår bko fördelade på 750 aktier å 1000 rdr rgs hvardera. Af dessa aktier tecknades genast af de närvarande 174. Med anledning häraf yttrar Aftonbladet ganska rigtigt: Vi kunna ej annat än lyckönska de städer, som voro representerade af herr Wallenberg som riksdagsombud, ej blott i anseende till det värdiga, fosterländska och upplysta sätt hvarpå han i allmänna angelägenheter inom representationen fört deras talan, utan äfven för det varma nit hvarmed han utom riksdagen verkat för deras industriella utveckling. Särskildt anse vi oss böra uttrycka vår lifliga tillfredsställelse öfver sjelfva sättet hvarpå hr Wallenberg inför sina komitenter aflagt redogörelse för sitt riksdagsuppdrag. Bland de många och stora brister som vidlåda vår föråldrade ståndsrepresentation är det icke den minsta, att då riksdagen endast sammanträder hvart tredje år, folkets intresse för allmänna angelägenheter under de tvååriga mellantiderna nästan alldeles inslumrar. Genom en lisligare beröring mellan ombuden och komitenterna kan en stor del af denna olägenhet afnjelpas, och en enhet vinnas mellan folket och representationen, hvarförutan den sednare aldrig kan vänta att rätt kraftigt uträtta någonting. Hittills har det tyvärr varit alltför vanligt att äfven våra största och mest betydande komitentskaper tanklöst och likgiltigt slumpat bort sina representantuppdrag och föga eller intet frågat efter huru de handhafvas. De valberättigade afsäga sig på detta sätt allt deltagande i fosterländska angelägenheter och beröfva äfven sina ombud det understöd för sin verksamhet som de skulle hemta i medvetandet deraf att denna verksamhet bar deras konstituenters bifall och samverkan. Det har på sednare tiden blifvit modernt att fira rtksdagsombudens återkomst med ceremoniösa middagar och vederbörliga skålar. Vore det likväl icke äfven skäl att komitentskaperna före valen skaffade sig tillsalle att inhemta någon insigt om kandidater. nas politiska tänkesätt och, sedan valen skett, med dem ölverlade om de angelägenheter som skola blifva föremål för det förestående riksmötets öfverläggningar? För vår del tro vi att en sådan sed, som af ålder funnits i England och andra konstitutionella samhällen, äfven för vårt land skulle visa sig ganska välgörande och andamålsenlig. I Hernösands Posten läses följande: Redan tillförene har man från rikets nordöstra gränsorter ryktesvis hört omtalas prof på det törolämpande öfversitteri, hvarmed ryska embetsmän och myndigheter anse sig tillständigt att bemöta sina svenska grannar. Detta öfversitteri, Så mycket mera egendomligt och utmärkande för den urgamla och äkta Moscovitismen, som det på det nogaste sammanhänger med den råa soldatdespotism, som just är Moscovitväldets kärna och princip, har nu småningom börjat att framträda äfven från ett håll, der man i det allralängsta velat vänta motsatsen. Tid efter annan hafva nemligen klagomål försports deröfver, att det RysktFinska presterskapet uti de vid riksgränsen belägna församlingarna ej blott med oginhet behandlat de personer, som från svenska sidan stundom nödgats anlita deras presterliga biträde, utan ock när några meddelanden i embetsväg presterskapet emellan förekommit, med liknöjdhet eller trots bemött sina svenska embetsbröder. Nyligen har ett exempel härpå gifvits, som är alltför märkvärdigt, för att kunna med tystnad förbigås. Hos en af detta stifts kyrkoherdar, hvars församling stöter intill riksgränsen, hade en bondeson från angränsande finska församling (Karungi) begärt lysning till äktenskap med en i den svenska församliogen bosatt piga och dervid företett ett af, interimspredikanten i Karungi utfärdadt bevis om ledighet till äktenskap. Som vid detta hinderslöshetsbetyg åtskilliga bristfälligheter voro att anmärka af den beskassenhet, att, enligt Svensk (och således förmodligen äfven Finsk) kyrkolag, lysning derpå ej kunde bevilact S Soaor . EN Ä