Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1855, sida 2

ruin för sin handel, längre kunna uthärda den blokad, som skall innesluta det från alla sidor i Svarta hal.et och Östersjön? Skulle det kunna bestå midt under denna förlamning, som hos detsamma träffar nationernas lifsprincip, nemligen rörelsen, verksamheten, rättigheten att utföra eller utbyta sina produkter, och som skulle döma det till isolering, till ofruktbarhet och till vanmakt i dess rikes omätlighet? Att begära af Ryssland att det inskränker sjömakten eller gör Svarta hafvet neutralt, d. v. s. att det derifrån utesluter alla krigsfartyg, hvilken nation de än tillhöra — är således att af detsamma fordra vida mindre än hvad vi redan ernått genom kriget och som det blott beror af oss att utan ansträngning behålla. Hvad behöfves på det att Ryssland aldrig må återvända till Svarta hafvet? Dertill behöfvas fyra linieskepp af hvardera utaf de tre sjö-nationerna, Frankrike, England och Turkiet. Denna kryssareflotta skulle vara tillräcklig för att hålla Svarta hafvet besatt och förflytta dess herravälde från stränderna af Krim till Bosforens inlopp. Hvad Ryssland förlorat, hvad det ej kan återbekomma genom kriget, blelve det än rätt långvarigt, är sin öfvervigt öfver Orienten. Hvad det med rätta kan fordra är sin andel af inslytande på verldens angelägenheter. Det skulle i nödfall stöta på en koalition af alla stater, för att hålla dess äregirighet inom skrankor, men ingen vill förödmjuka det. Hvad man begär af det, har Europa rättighet och skyldighet att begära. Om det beviljar det fordrade, så är verldens Jugn betryggadt, de allierade makternas mål uppnådt. Vägrar det, så skall kriget fortfara och åstadkomma afgörandet. I samma stund som detta nedskrifves, förbereder sig denna allvarliga lösning och förhandlas i Wienerkonferensen, dit ministern för utrikes angelägenheterna, med sin ställnings och sin karakters höga anseende, skall föra uttrycket af kejsarens åsigt, hvilken äfven är Storbrittanniska regeringens. Landet kan med förtroende vänta resultatet af denna afgörande pröfning. Det kan vara öfvertygadt att freden skall afslutas, om detta är möjligt med ära för Frankrikes och Englands fanor och med säkerhet för deras inflytande, samt att kriget, om det kommer att fortsättas, är nödvändigt för det ändamål, som de allierade regeringarne eftersträfva, och trån hvilket intet kan få dem att afvika. Men ett stort resultat är redan vunnet just genom det faktiska i dessa underhandlingar. Frankrike och England hafva ärligt underhandlat med Österrike af undseende för detsamma, sör att låta dess politik uttöma sörsoningens sista hjelpkällor. Dessa konferenser, hvilkas medelpunkt Wien är, äro kejsar Frans Josephs regerings lojala och redliga handling. Men de allierade makterna veta att Österrike, om det ej lyckas i denna ädla ansträngning af sin europeiska patriotism, beslutsamt skall kämpa tillsammans med dem. I det de inskränka sina fordringar till just de vilkor, hvilka Wienerkabinettet antagit i fördraget af den 2 December, hafva de vunnit en vigtig och tillgifven bundssörvandt åt den gemensamma saken. Måjligheten af freden, likasom nödvändigheten af kriget måste hädanefter vara gemensamma för de trenne undertecknarne af detta fördrag. Deras intressens och förpligtelsers solidaritet skulle förena dem i striden såsom den förenat dem i konferenserna, och detta stora europeiska förbund skulle snart hafva besegrat hvarje motstånd. Frankrike och England kunna således lyckönska sig att de bifallit att underhandla, under det de fortfarande strida. I det de handla så, hafva de ej blott ådagalagt sin måtta, de hafva äfven ökat sin makt. Deras bifall till en hederlig och möjlig fred, som har till följd Österrikes bistånd vid ett nödvändigt och berättigadt krig, är en handling, som visheten tillrådt och som allmänna opinionen skall godkänna. Ett sista ord till afslutande af denna uppsats. Det är måhända något nytt och vågadt att tala om ett krigs militäriska och diplomatiska förande under det att armerna strida och diplomatien underhandlar. Vi hafva trott, att det isynnerhet i en sådan stund vore nyttigt att säga landet sanningen. Sanningen är farlig endast för svagheten. Då man har rättvisan och makten på sin sida, så hedrar sanningen dem scm uttala henne, hon lugnar dem som höra henne.