Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1855, sida 1

Sjunde Kapitlet. Hubert var således kär. Han hade ej uppskattat kärleken, men nu kände han dess makt. Deruti är mannen olik qvinnan, satt han först måste jubla öfver sin styrka och inbillade frihet, sinnan han böjer sig för mildhetens spira. I det ynglingen frigör sig från studiernas tvång, känner han på en gång alla kedjor språngda; han känner sig fri och vill begagna den vunna friheten samt icke så lätt åter låta lägga sig i bojor. Han störtar framåt med okuslig hast; han vill visa sin sjelfständighet tillochmed vis å vis samhället, och i det han söker emancipera sig, kastar han ofta en del af sina fordna känslor öfverbord; ty han tror att en viss nonchalance mer behagar verlden än den jemna naturligheten. Smäningom saktas dock hans lopp; de tysta minnena uppdyka äter, en suck, han vet ej rätt sjelf hvarester, smyger sig stundom ur hans bröst och det dröjer ej länge innan jen eller annan liten tärna får plats derinom, och tomheten af hans sordna lif blir för honom tydlig, ty endast i käleken finnes fullt lif. Hösten nalkades med stora steg. Den gröna skogen blef mörkare dag efter dag och här och der visade sig bruna och, röda schatteringar. Marken var öde och bar, endast på enstaka platser såg man en oskördad hafreeller potatesåker. Vipan byggde ej mer sitt bo i mossen, och storken och svalan samlade sig i flockar för att tåga till södern. Det var som om hela naturen beredde sig att aflägga all sin prakt, för att lugnt