Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1855, sida 1

fattat sin roll, sin pligt, Frank Europas intresse. Hvilka voro krigets allmänna orsaker? För hvilket intresse förde Frankrike och England sina stridskrafter till lands och sjös så långt från sina kuster? På hvilken punkt stå Europas olika stater i beröring med denna den europeiska ordningens fråga? Hvilket är det mål, hvars uppnående man i allas intresse måste för sig utstaka? Hur måste man förstå de fyra från den ena och andra sidan såsom grundvalar för underhandlingarne antagna punkterna? rikes ära och Ar det rättvist, är det nyttigt att inskränka Rysslands välde i Svarta hafvet? Hvilka skola resultaterna af Wiener-konferenserna blifva för freden eller kriget? Detta är den prolning, som vi i andra afdelningen af denna uppsats vilja företaga, på det att den allmänna opinionen, vid annalkandet af de afgörande resultater, hvilka i detta ögonblick förberedas i Wien, I fullständigt upplyst, må med lika förtroende emottaga freden, om den är möjlig, kriget, om det är nödvändigt. Det är bekant huru denna stora strid ursprungligen började med en liten, med Turkiet inledd tvist, i anledning af de koncessioner, som det beviljat katholikerna i det heliga landet. Ryssland söker blott en förevändning. För detta land var frälsarens graf endast fotapallen för dess herravälde. Men mot denna helgade sten kunde verldens fred ej stranda. Franska kejsarens regering tvang, i det den på billigaste sätt ordnade denna fråga, Petersburger-kabinettet att blotta sina hemliga tankar. Enhvar insåg nu, att Ryssland endast föranledt denna strid för att för sitt välde öppna ingängen till Bosforen. Den tolkning som det gaf åt fördraget i Kainardji, vari verkligheten intet annat, än sultanens moraliska störtande. Numera upphörda frågan att vara en religiös, och blef en politisk. Hela Europa fann sig inveckladt deri. Man måste bringa det derhän att förstå sina intressen, försvara sin rätt, visa sin krast. Detta resultat assågo alla sranska regeringens bemödanden. England, i början vilseledt genom srågans soregifna religiösa karakter, uppfattade med sin så klara och riktiga blick ganska snart densammas verkliga halt. Det kände liksom vi det hotande och förmätna i detta herravälde, och dess hand nalkades oss redan, då Frankrikes hand räcktes det, för att besegla förbundet mellan de båda stora riken, som representera Vesterns civilisation. För Frankrike såväl som England egde den orientaliska frågan ett högre intresse, än deras egen äregirighets. Ryssland ville herrska i Konstantinopel. Det måste hindras häri. Ryssland, som egde väldet i Svarta hafvet och blott behöfde utsträcka handen för att nå till Bosforen, hotade Medelhafvet med Sebastopols flottor. I det det framryckte mot Dardanellerna framflyttade det sina gränser ända till stranden af Medelhafvet. Öfverallt dit dess fartyg kunde framkomma, var dess öfvervigt betryggad. Från sina oåtkomliga hamnar nådde det alla kejsardömen och alla konungariken; Frankrike och England hade ej blott en rival, Tyskland böjde sig icke blott under tyngden af den öfver detI samma sväfvande kolossen, utan Grekland, Itai lien, Spanien, Egypten och alla staterna af an