Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1855, sida 1

Rosen på Heden. Novell af M. Ciörup. öfversåttning från Danskan. (Forts. sr. N:o 92.) — Min bästa hustru, jag trodde sannerligen för Gud att du varit nära döden, och så gick det rundt omkring för mig, ty jag ... — Nå, det är likgiltigt hurudan dragt er man har på sig, då han besöker mig; han är lika välkommen, sade majoren. Men eftersom jag så oväntadt fått visit i afton, vill jag likväl visa er, mina damer, att en enklings hus äfven kan vara trefligt. Der inne i det andra rummet står ett mycket godt sortepiano, hvars strängar jag hoppas fru Rosenberg skall ha godheten låta ljuda för oss, medan jag skaflar in vin och konfekt. Fanny hade emellertid skyndat bort till sin mor och kastat sig i hennes armar. Glädjetårar fuktade hennes ögon och fru Rosenberg mottog djupt rörd sin dotters smekningar. Hubert stod och betraktade denna grupp; äfven han var rörd, Fanny, gick bort till honom, räckte honom fritt och otvunget sin hand samt tackade honom. Han ämnade framstamma ett svar då i detsamma majorens uppmaning riktades till fru Rosenberg, som beredvilligt efterkom den. Hennes dotter skulle gerna velat affordra henne närmare förklaring öfver aftonens händelser, men; detta värf åtog sig tanten mycket tjenstaktigt, och derigenom förlorade Hubert intet i Fannys ögon, med afseende på personligt mod. Pastorn hörde äfven på, men endast i början; ty snart föll han i sin vanliga distraktion. Majoren tycktes riktigt vara i sitt esse, han skämtade och skrattade samt komplimenterade damerna med en gammal verldsmans finhet. Hubert hade i början med uppmärksamhet lyssnat på fruns vackra och lifliga föredrag på pianot, men så snart pastorskan lemnade Fanny i frihet, vände han sig till den sistnämnda; och medan musikens toner sväfvade genom luften, darrade deras hjertan af söllhet, medan själens stora harmonier gäfvo deras tankar och ord denna poesi, som vi dödlige endast känna då vi älska. Aftonen försvann hastigt, och först inemot midnatten aslägsnade sig gästerna. Lycklig och glad begal sig Hubert till sitt!)