Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1855, sida 1

insomna under snöns hvita och rena tacke. Dagarne astogo och vädret blef kallare samt mera ostadigt. Storm och regn skurar piskade mot Höjborgs murar, och tornslöjlarne hveno på sina gänger. Hubert hade ofta sedan den märkvärdiga aftonen gjort besök i prestgården och vunnit alla tre damernas högaktning och vän skap, om icke den enas kärlek. Men Fanny var ung och blyg och hvarje gång Hubert började tala om sina känslor, afbrö hon honom samt låtsade ej förstå hvad han menade. Han val derför en lekboll för kärlekens fruktan och tvifvel, och så ofta hoppet började visa sig, lika ofta försvann det åter för dystra tvifvel. Gästerna skulle snart lemna prestgärden och återvända hem, och Hubert hade för afsigt att så snart som möjligt följa dem, men beslöt att förskaffa sig visshet om Fannys känslor innan hon reste, kosta hvad det ville. Hösten har äfven många herrliga dagar, och på en sådan vandrade Hubert en vacker middagsstund bort till den lilla ättehögen, der han första gången träffat sin älskade. Det var varmt, svägen hade varit temligen lång, och då han kom till målet för Fanny allt närmare, sin vandring, kastade han sig ned bland ljungen och lät tankarne genomfara den tidrymd som försvunnit sedan han första gången var här och tills nu. Och han kunde och måste känna, att den förändring, som föregått med honom, var stor och djupt ingripande i hela hans andliga lif, men han kände tillika, att det varit en glad förändring, samt att nu allt hans sträfvande hade ett skönt, högt mål, som han med Guds bistånd hoppades uppnå. — Han låg så att ljungbuskarne nästan dolde honom. Då nådde honom plötsligt tonerna af en sång; han igenkände rösten och darrade: det var Fannys. Han beslöt att lyssna till hennes sköna stämma tilldess den tystnade, och blef fördenskull qvarliggande på sitt gömställe, men det förekom honom liksom den himmel, mot hvilken han blickade upp, öppnade sig för honom och upptog honom i sitt sköte. Emellertid kom och fortfor att sjunga sin lilla sång till slut. Det var en sjömansvisa, något liknande den, som Hubert en afton hört i Fredriksbergs trädgård, men nu var intrycket annorlunda än då, och endast en djefvul — så tänkte han nu — kunde haft skadeglädje af att håna eller afbryta den. Fanny hade nalkats alltmer, och nu stod hon på spetsen af högen. Hubert reste sig upp, och flickan uppgaf ett litet rop af öfverraskning. — Förlåt att jag lyssnat på er, mamsell Fanny, sade han, men jag kunde ej förmå mig att afbryta den lilla sången, då