Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1855, sida 1

—— — 2 ) uppvigla de slaviska solkslagen, för att led dem till vårt mål. Ni lofvar dem, till exem pel, oashangighet, upprättande af ett slavisk konungarike, pekuniära belöningar för de in slytelserikaste bland dem, dekorationer oel passande titlar för cheferna och trupperna Slutligen bör ni till alla dessa medel foga dem som ni anser lämpligast och bäst passande fö den närvarande ställningen, för att vinna dem. Dessa voro Rysslands åsigter från och met 1812, icke blott mot Frankrike, utan äfvei mot Österrike. Denna brandstiftningsplan kun de ej vid lägligare tillfälle framträda ur Pe tersburger-archivernas gömma, för att visa Eu ropa, och isynnerhet Wienerkabinettet, de ofantliga intresse som alla ega att ändtliger sätta en gräns för en politik, som är i stånd att taga sin tillflykt till sådana medel för at uppnå sådana ändamål. Om Peter den stores arsvingar någonsin kunde herrska i Konstanti: nopel genom Svarta hafvet, då skulle Österrike, från alla sidor omslutet af Rysslands starka armar, vara lemnadt till pris åt ett företag sådant kejsar Alexanders djerfhet tänkt det. Det för hans inverkan genom Donau öppna Ungern, skulle vara öfverlemnadt till alla sina upprörande minnen. Det för det hastiga angreppet af en slavisk koalition blottställda Adriatiska hafvet skulle upphöra att vara det österrikiska kejsarerikets utgång och vall, och nyckeln till Triester-viken kunde genom en öfverraskning öfvergå från Wien till Petersburg. Således är intet lagligare, intet nödvändigare och intet rättvisare inför Gud och den allmänna öfvertygelsen än detta motstånd, hvartill de båda vestra sjömakterna i April månad 1854 gåfvo signalen. England och Frankrike drogo svärdet för samtlige staternas räkning. Deras armåer och flottor voro Europas avantgarde. Då de hade haft äran att vara de förste som inträffade på krigsskådeplatsen, så hade de rättighet att påräkna att man skulle följa efter dem dit, och de väntade med förtroende Österrike och Preussen till detta rendezvous för den europeiska ordningens jemnvigt och oafhängighet. Österrike och Preussen hade ej tvekat att inträda i solidaritet för de intressen, för hvilkas försvarande Frankrike och England gingo i striden; de hade i de uti Wien undertecknade protokollerna erkänt Turkiets rättigheter; de hade tillbakavisat czarens förslag, som, då han ej vågade begära deras medverkan, inskränkte sig till att föreslå dem neutralitetens resignation; de hade genom ett fördrag förbundit sig för garantien af Tysklands intressen; de hade ställt sina armker på krigssot samt uppmanat tyska förbundsförsamlingen att följa deras exempel. Men ehuru de förberedde sig till striden, tvekade dock de båda stora tyska makterna att skrida dertill. Hvad som sattades dem var ej mod, ty detta fattas aldrig en regering, som har att ansvara för sitt lands ära och väl. Hvad som fattades dem, var förtroende. Egande del i orsakerna till kriget, voro de osäkra om dess mål. Det var vigtigt att noga beteckna detta mål, för att ej låta dem behålla hvarken betänkligheter eller misstroende. Då kejsaren öppnade den lagstift. församlin