Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1855, sida 1

på asstånd och hvars yttre var så intressant. Och vid dessa ord kastade hon en läng blick åt det häll, der Höjborg låg. Solen var nedgången och skymningen inträdde. Hon tycktes först nu märka detta, och halft förskräckt sade hon att hon måste skynda sig hem, innan det blef mörkt, eljest skulle hennes slägtingar vara ängsliga öfver hennes frånvaro. Hubert, som skulle samma väg, erbjöd sig såsom ledsagare. Hon började åter tala om den gamla borgen och dess egare, som tycktes behaga henne rätt mycket, och Hubert inlät sig med glädje på detta ämne samt talade med värme om sin onkel. Utan att båda märkt det, hade de framkommit till prestgården; hon räckte honom fritt och naturligt sin lilla mjuka hand till afsked, han fattade den och tryckte instinktmessigt en kyss derpå. Hon rodnade och skyndade in genom trädgårdsgrinden. Hubert stod stilla och såg efter henne tilldess hon försvunnit; han kom då först att tänka på, att han ej fått veta hennes namn, samt att det vore tid att återvända hem. Huru kärleken uppkommer, det vet ingen. Den kommer antingen som en ljungande blixt eller som en tyst och mild vindslakt, som länge kan kringsväfva oss innan vi märka den. I förra fallet är det som om själen plötsligt erhåller medvetande om att den funnit hvad den länge anat och grubblat öfver; det är liksom om en högre ingifvelse, en inre drift tvingar den att helt och hållet hängifva sig åt ett annat väsende. Jag har hört berättas om en man, som, då han i ett sällskap varseblef en ung flicka, sig sjelf omedvetet utbrast: hon och ingen annan! Och hon blef hans, och de lefde ett långt och lyckligt lif vid hvarandras sida. Här var således denna plötsliga ljungeld i själen så stark, att den behöfde ord. Doktor Löwbergs åsigt, att Gud bestämt individerna för hvarandra, att Han på förhand bestämt att endast den mannen och den qvinnan kunna älska hvarandra innerligt och sannt, har derför på sätt och vis skäl för sig, ehuru den måhända icke är sann, utan blott tillamplig i enskilda fall. Kommer kärleken småningom, så känner man väl åfven samma ljungeld genomfara sin själ, då man märker att man älskar, men man är likväl mera förberedd derpå; ty själen älskar redan och har omedvetet känt kärlekens fruktan och hopp, glädje och gäckade förhoppningar; den rent omedelbara inspirationen har härvid gått förlorad, och det skall vara oss omöjligt att säga när vi började att alska. På hemvägen kunde Hubert ej vända sina tankar från den unga flicka han sett och talat med. Aldrig tyckte han sig hafva hört en vackrare röst, och dess klang vibrerade ännu i