Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1855, sida 1

och ännu låtit honom behålla sin ungdomskralt? Jo, jag tror det. Och min dröm! Till hvilka långt från hvarandra skiljda resultater kom jag ej deri, mot hvad jag annars plägade; har jag icke i mitt medvetslösa tillstånd sett klarare, än i mitt vakna? Hubert hade, utan att sjelf veta det, kommit genom byn ut på heden. Han såg sig derför förvånad omkring, då han uppvaknade ur sina tankar. En gammal ättehög, som låg på ej långt afstånd och hvarifrån man utan tvifvel hade en vidstäckt utsigt, lockade honom tiil sig. Han besteg den och lägrade sig på dess spets. Solen var i sin nedgång och kastade sin glans på skogarne och sjön i vester. Från åkrarne ljödo skördefolkets sånger och skratt, samt boskapens råmande. Vädret var lugnt, och blåhvitt uppsteg röken ur skorstenarne i byn. Det var ett vänligt och leende landskap, fullt af lif och behag. Då han tröttnat att hetrakta det, vände Hubert sin blick mot öster. Der låg den stora, mörka och flacka heden utbredd inför hans blickar, och långt borta kunde han skönja några får, hvilka betade bland några låga sandkullar. Då brusade ånyo frihetsoch stolthetskänslorna genom hans bröst. — Nej — tänkte han — hända hvad som vill; jag föredrager ändå friheten. Se, verlden är stor, långt, långt utåt horizonten kan man skåda, och detta är likväl blott ett litet stycke af den verld, som blifvit oss gifven till tummelplats. O, om jag kunde vandra öfver hela jorden, drömma under Italiens myrthnar, bland dess ruiner, stilla min törst vid oasens källa och beträda Libanons cederkrönta höjder! Och Hubert lät sin fantasi utmåla för sig verldens olika trakter; slutligen föll likväl den frågan honom in: Men när nu resan är slutad, hvad sedan? En gång måste foten dock tröttna, måste längtan efter hvila infinna sig; till slut vill man likväl bygga sig ett vänligt och trefligt hem. Men huru skall detta låta sig göra, då man är ensam? Då kan ingen vårda den trötte, förljufva den svaga ålderdomen, då lifvet förlorat sina friskaste färger. För pengar, säger man, kan allt köpas. Ack nej, jag känner att det finnes något, som blott kan vinnas derigenom, att vi hängifva oss sjelfva; det är själens goda, den tröst man erhåller genom att utgjuta sina bekymmer for en närbeslägtad själ. Och hvad är målet för en okuflig längtan? Intet. Intrycken komma och försvinna, de fasthållas ej, utan sla idra bort, emedan de strängar de skulle anslå, ej gifva någon klang, emedan de endast kunna fasthållas varaktigt och till sann glädje hos oss sjelfva genom sympatien. PE RE (Farta Y