Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1855, sida 1

likväl låg så nära. Han kastade sig öfver naturhistorien och började till hälften ångra, att han ej blifvit läkare. Emellanåt vandrade han äfven ut på åkern och betraktade skördefolket samt huru det mogna kornet sjönk för lian. Drömmen, som under de första dagarne förföljt honom, var glömd och han hade glömt själens egen kärlek till ett närbeslägtadt väsende för den kärlek, som uppenbarade sig i den stora naturen. En vacker dag i början af September vandrade han öfver en åker, der skördefolket just höll på att afmeja kornet. Han hälsade vänligt på dem och gaf sig i samtal med dem. Då han kom, hade flickorna just undertryckt ett skallande skratt, som nu öfvergått till ett dampadt fnysande. Han tillfrågade dem om orsaken härtill, och en af dem svarade honom, att det var så roligt att se huru de två gamla tokiga menniskorna Pehr och Kerstin ännu hålla af hvarandra, fastän de varit förlofvade il öfver tjugu år, — och flickan pekade i detsamma på de omnämnde personerne. Pehr stod och lutade sig mot sin lie. Han hade ett ärligt och godmodigt ansigte. Ehuru han rätt väl hört hvarom frågan var, log han likväl mildt samt såg än på den unge herrn, än på Kerstin, som låg bredvid och band kärfvar. Hon tycktes liksom blygas och såg sig sällan om. Hubert frågade Pehr om orsaken hvarför denna förlofning dragit så långt ut på tiden, och han svarade att ingen af dem egde något; men, tillade han, så vi icke hvarandra här på jorden, så få vi nog hvarandra i himmelriket. Dessa ord gjorde ett starkt intryck på Hubert. Han vände sig om och gick. Dessa båda gamle, som ej kunde få hvarandra här på jorden, men likväl voro förtröstansfulla och glada, ledde honom åter in i den labyrinth af tankar, hvilka han vid sin afresa från hufvudstaden öfvergifvit. Hur rent och upphöjdt var icke deras förhållande! Det var ett hus, ej bygdt på lösan sand, utan som stod sast på kärlekens klippa i evig tid. Intet långt tvifvel, ingen pinsam längtan, ingen förtärande sinnlighet hade nedlagt något gist i deras sjalar, der srid, lugn och hopp, de bästa grundpelare i lifvets strid, rådde. — Måhända — tänkte Hubert för sig sjell — måhända har likväl Löwberg rätt; verldens strid märkes ej, då kärleken finnes; måhända är den en häfstång, som Gud skänkt åt det fallna slägtet, för att dermed aslagsna syndens) hinder från lifvets väg till salighet. Hoppas icke afven min gamle onkel på en återförening med sin hädangångna hustru? hur ofta talar han ej om benne, liksom vore den tid ej aslagsen, då han skall återse henne, och är det ej hans kärlek, som ännu icke är rubbad, som upprätthåller honom lj