Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1855, sida 1

om. Emellanåt hördes ett knarrande ljud i det gamla trävirket, och Hubert tyckte långt ifrån bra om detta läte, hvaråt han i! hufvudstaden ej skulle ha skänkt den ringaste uppmärksamhet. Småningom började han insomna, men den dröm han härunder . hade, blandade sig på ett förunderligt sätt med verkligheten. Det förekom honom som om det knarrande ljudet i trävirket blef allt starkare och starkare, till slut skiljde sig väggen i tvenne delar, och en gammal man framträdde ur öppningen. Han var klädd i den drägt, som bars under förra århundradet, och stödde sig mot en lång käpp med guldknapp. Han suckade djupt och nalkades Huberts bädd; kallsvetten sramträngde på dennes panna. Gubben betraktade honom med ett par underbart glödande ögon, skakade på hufvudet och sade: Du är,jen af mina, kom och följ med! Hubert bäfvade och hade gerna velat neka, men han vågade det ej; det var liksom om en högre makt drefve honom att följa den besynnerlige gamle. Hastigt sprang han upp ur sängen och klädde sig med skyndsamhet. Gubben tog honom vid handen och förde honom genom tapeten ut till en stor riddarsal. Här dröjde de ett ögonblick. Då framtog den gamle herrn ur en vrå ett jagarhorn, hängde det kring sin skuldra och förde Hubert ut ur borgen i det fria. Det förekom honom som bures de genom luften. På en öppen plats i skogen stannade de; gubben stötte i sitt horn, som fram-. bragte några underliga, halft klagande, halst muntra toner, Pål en gång tillströmmade en jägarskara från alla kanter; der fun I nos äfven sköna qvinnoskepnader med svajande plymer och lus tiga drögter. Man gjorde halt på den öppna platsen, svennernas framburo maten och dryckeshornen, och nu började en vild och lustig jägarbachanal. Hubert rycktes med och fick plats vid sidan af en skön dam. Vinet upphettade honom, han blef djerf i sina ord; hon slingrade sina armar kring hans hals och sågs. honom med uppmanande blickar djupt i ögonen; då skallade åter hornsignalen, och den vilda jägarskaran lemnade dem allena. Hubert sväfvade i den högsta grad af salighet; blott då och s då tyckte han sig höra den gamles hesa och hånande skratt. Åter ljöd hornet, och scenen förändrade sig. Man var vid hofvet. Der var stor hofbal. Hanryckande damer, hvilkas drägter blixtrade af guld och ädelstenar, svinga: de omkring i dansen med hofvets kavaljere. Hubert kom med i hvirfveln. Hvad hon var skön, den qvinna, med hvilken han dansade! Hvilken hy, så hvit som snö, hvilka lappar röda som( blod, och hvilken fot, så lätt som den flyende hindens! Han följde henne; han talade med henne om kärlek, men hon ned-Å i