Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1855, sida 1

rakterssasthet mot qvinnans resignation; hvilken sjalsstyrka erfordras ej för att försaka! Hur högt ställa vi ej i historien de furstar, hvilka afstått från kronan till förmån för sitt land; men det offer de gjorde har dock aldrig varit så stort som mången qvinnas, hvilken i hela sin tid lefvat i en tyst resignation, hvilken måhända älskat och tagit denna kärlek med sig i grafven, medan hon försakat lifvets bästa glädje — modersgladjen! -— Jag känner ett fruntimmer, hvars hela lif ända hittills varit en tyst försakelse af hjertats högsta sröjder; detta fruntimmers namn ha vi redan nämnt i afton: det är Fanny Rosenbergs mor. — Huru? frågade läkaren, har hon uppgifvit en ungdomskärlek för att gifta sig med sin numera aslidne man? — Nej, icke så; men jag skall gerna berätta för er hennes ungdomshistoria, eftersom vi en gång kommit in på det kapittlet. — Ack ja, gör det, sade läkaren; fru Rosenberg är ett fruntimmer, som mycket intresserar mig. Kaptenen smålog och berättade derefter, för det mesta hänvändande sig till Löwberg, följande: — Hvar och en som känt landskapsmålaren Rosenberg, skall erinra sig alt han var en snillrik och rikt begålvad konstnär, men att han, som menniska betraktad, hade flera egenskaper; som vid en närmare bekantskap ofta kommo oss att fråga: Men hur kan denne man ega förmåga att se och uppfatta det sköna? — Det är emellertid en gammal sanning att man ej alltid kan bedöma en konstnärs personlighet efter hans verk; ja man kunde osta vara frestad att tro, det diktaren och personen vore tvenne hvarandra alldeles motsatta karakterer, om man icke visste att menniskans bröst är stort nog att inrymma alla känslor, att de dåliga väl kunna synas hafva öfverhanden, men likI väl trängas tillbaka, då man står ansigte mot ansigte inför sig Isjelf. Rosenberg var af en mindre honnett karakter; han frågade aldrig efter ett gifvet löfte, om han kunde bryta det till förmån för sig sjelf, och spel samt ännu värre laster voro honom icke fremmande. Jag var en af de få, som hade tillträde till hans atelier, och då jag understundom om morgonen sakta inträdde för att öfverraska honom, kunde jag trälla honom sittande framför sitt arbete med strålande ögon, ehuru allt antydde att han varit på rummel under natten. (Forts.)