Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1855, sida 1

förskasla dem ryktet att vara Polynesiens första folkslag; Sydneys hvita palatser, dess aristokratiska societter, dess tropiska läckerheter och oöfvertraslliga hamn, samt alla de äfventyr, som en så vidsträckt resa utan tvifvel skulle medfört. Du känner ej, du, dessa australiska resor till lands. De äro ej alldeles så beqvämliga, som en jernvägstur emellan Hamburg och Berlin, ej ens som en fart mellan Götheborg och Borås, på de besjungna svenska skjutskärrorna, som efterlemna så starka intryck efter dagssarden, att 12 timmars natt ej räcker till för att utplåna desamma. Här färdas man antingen ridande eller till fots. I brist på vägar tjenar solen till riktning, och är man lycklig nog att träffa på en farm under vägen, så är man på förhand säker om en äkta colonistisk gästfrihet. Enkelt och tarfligt, förstår sig, men godt och välment, ett förträffligt bord, en god säng, ibland för sig sjelf ensam, ibland delad af någon af husets folk, utan alla omständigheter och ,kamrat blir man benämnd af en hvar, huru helst ens stånd eller drägt för öfrigt må vara. Som du lätt kan sluta olverensstämmer detta sättt att färdas med min kärlek för naturen och min båg för äfventyr, och vid opartisk jemförelse har jag funnit dessa farms bättre och komfortablare än gästgifvaregårdarne i Wimmerby, Dyngkällan och Cimbrishamn, samt uppassningen, ehuru enkel, dock att föredragas framför de snäsige svar och oförskämda frågor man vanligen erhåller från kypare och ,jungfrur, på våra svenska restaurationer i allmänhet, och de Götheborgska isynnerhet. Som sagdt, jag hade ämnat tillskrifva dig; jag smickrade mig med hoppet att kunna sända dig engång ett intressant bref, såsom omvexling, kanhända hade jag blifvit förtjusad af Ny-Zeeländskornas behag och i min ordning återigen förtjusat någon af dess suveräna höfdingars döttrar ! — hvarför icke? — och hemfört en polynesisk prinsessa såsom brud, en tatuerad mö med ramsvarta lockar och blick af en hjelte. Färdig låg ,Zingari i Port Philip. Då nådde oss, som en ljungeld underrättelsen att uppror utbrustit bland guldgräfvarne i Ballaarat. AInsurgenterne?, så lyder rapporten, ,bestå hufvudsakligen af utländningar. Mitt biträde skulle blifva nödvändigt på konsulatet, och en af mina kamrater afgick i stället till Nya Zeeland. Så var då ögonblicket inne. Ester trenne år af ojemnförlig framgång, hvarunder landets outtömliga hjelpkällor afkastat årliga millioner pund, hade en dålig regering bringat denna af Försynen välsignade koloni i ett tillstånd, som säkert måste förvåna den öfriga verlden. Guvernementet i 2 millioner skuld, handeln i ruin och allt förtroende upphördt, samt, till råga på allt, medborgarekriget rasande i det inre. Högt höjde sig röster emot regeringen från alla klasser af vårt samhälle, men det oaktadt gillade Melbourne på intet sätt det konstitutionsvidriga företaget af guldgräfvarne, utan sökte att medla mellan de motsatta partierna, uttryckande likväl, på omisskänneligt sätt, sitt misstroende för regeringen. Man föreslog guvernören, att personligen afresa till Ballaraat o. erbjöd för detta ändamål en vakt af 200 gentUAÄ —— dmni.. es FK FP AM Ko