Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1855, sida 2

kunde blisva sams om hvilken man skulle valja. Frun uppmanade skådespelaren, hvars namn var Bloch, att sjunga en komisk sång. Då han genast var villig dertill. fann Therese sig besogad att yttra så högt att det kunde höras af den det gällde: hvad han är söt! Bloch började nu med en mängd gestikulationer och ordförvrängningar föredraga en visa. Då han hade slutat applåderade alla pligtskyldigast; ty en kunglig skådespelare, en komisk talang, kan ju omöjligt föredraga något illa. Visst förekom det Hubert som hade han hört några faska toner, samt att visan utan tvifvel kunnat vara lika komisk, om den blifvit sjungen utan gestikulationer och ordförvrängningar, men detta förteg han visligen. Slutligen genomdref en del af de äldre i sällskapet, att man fick en sång assjungen i kör. Då den första gick bra, upprepade man försöket. På så sätt hade man framkommit till -det norske Parti, der man tog plats på en af bänkarne. På en gång närmade sig tvenne betjenter med korgar fulla af glas och buteljer. Det var champagne, som grosshandlaren i hemlighet låtit medtaga, för att öfverraska sällskapet, I den tysta sommarqvällen knallade nu champagnekorkarne lustigt och uppskramde mången sogel ur sin lugna slummer. Sällskapets munterhet, som under vägen aftagit något, upplifvades ånyo, och herr Bloch uppvaktade med ännu en komisk sång. Då började plötsligen en och annan regndroppe falla, och hela fröjden slutade. Hvar och en reste sig upp och skyndade till den stora planen framför Fredriksbergs trädgård. Sedan man ankommit dit, nedstörtade regnet i strömmar. Endast få vagnar funnos qvar och dessa syntes alla vara upptagna. Till all lycka ankom en omnibus, hvilken grosshandlaren genast tog i beslag, och så godt sig göra lät blef sällskapet instufvadt i densamma. Det dröjde icke länge innan frun, som ej afhörde den vältalige komikern, utbrast: Men hvar är herr Bloch? — Ja, hvar är herr Bloch? ljöd det från alla håll, men herr Bloch svarade icke, han måste således ej ha kommit med. En bland sällskapet trodde sig slutligen höra ett aflägset rop, man lät hålla, och snart såg man den förlorade medlemmen komma springande i fullt traf, genomvåt och med ömklig min, mot sin vilja görande en komisk figur. Några äldre herrar i sällskapet hemställde, huruvida det ej vore bäst att låta herr Bloch bli ute, då detta ej skulle skada honom, ty han var ju redan genomblött, och komme han in, skulle han säkerligen meddela andra något af sitt öfverslöd; men frun opponerade sig, och den våta komiska talangen blef insläppt, till stor förargelse för en gammal herre och några