Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1855, sida 2

Rosen på Heden. Novell af M. Giörup. Öfversåttning från Danskan. (Forts. fr. N:o 81.) Jag suckar öfver att vara ensam, öfver att inga kedjor tynga mig; det är doktorns ord som ännu föresväfva mina tankar;! han talade om kärlekens band. Kärlek! du är måhända skuld! dertill, att vi ej hunnit längre än vi gjort; du är en listig sirön. som lockar oss från målet till din ö, der du mördar vårt kraftiga sträfvande. Men du skall icke fånga mig med din lifliga röst; jag vill vara fri, fri och ensam! Huberts betraktelser afbrötos af en sång i grannskapet; han kunde dock ej se de sjungande, men de tycktes vara en man och en qvinna. Ett ögonblick tystnade sången, och han hörde honom kalla henne sin hustru. — Åter en slaf! mumlade han. Utan att han observerat! det, måste i hans grannskap ha funnits en bänk, hvarpå paret satte sig. De fortsatte sitt samtal, som var fullt af fröjd och glädje öfver lifvet, men det syntes den lyssnande osmakligt och innehållslöst, ty för den som ej känner kärleken, är dess språk obegripligt äfven om han hör det. Efter en paus började mannen gnola på en melodi, och båda uppstamde derpå en sång, skildrande naturens skönhet. Hubert reste sig förtretad och gick. Sångens innehåll förekom honom platt, och för att fördrifva intrycket deraf, uppstämde han en krigssäng. Solen var just i nedgången, och för att så betrakta detta skådespel skyndade han upp till det s. k.Schveizerhuset. En mängd familjer voro der samlade för att dricka th i fria luften; rundtomkring rådde glädje och munterhet, men han bekymrade sig ej derom: han var ju stolt öfver att vara ensam. Dock sattes denna stolthet snart på prof, och utan att tänka derpå begick han inkonseqvens mot sig sjelf. En äldre herre kom nemligen bort till honom, lade sin hand på hans skuldra och helsade honom god afton. — God afton, herr grosshandlare, sade Hubert öfverraskad. — Ni förvånas öfver att se mig, men jag skall förklara er orsaken hvarför jag är här. Det roar min hustru mycket att dricka th i det gröna, och derför har hon tagit hela huset samt;