Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1855, sida 2

Götheborgs hospital för sinnessjuke. (Forts. fr. N:o 80.) Huru befogade alla förut meddelade omdömen rörande hospitalet varit, och huru mycket man måste beklaga, att framställningarne om nödiga förbättringar icke blifvit gjorda så eftertryckligt och oaslåtligt, att tillståndet ej kunnat få så länge fortfara, torde läsaren finna af följande upplysningar. Den byggnad, som utgör Götheborgs hospital för sinnessjuka, vetter med ena sagaden åt stora landsvägen, som går fram straxt nedanför fönstren, och med den andra åt en liten instängd gård, planterad med några träd. Nedanför denna gård ligger den långsamt sluttande stranden af Götha elf. Byggnaden består af tvenne våningar med två vindsrum (afdelade till fyra smårum); murarne äro starka och tjocka såsom till ett fängelse. De rum, som här äro upptagna af patienter, erbjödo, vid nyligen aflagda besök, följande anblick. I bottenvåningen möter först det s. k. sjukrummet, ett medelmåttigt stort rum, hvars brungula väggar (likasom de öfriga rummens) vittna om fuktighet och kyla. Här finnas 10 sängar, d. v. s. 10 platser för patienter, stående dels långsåt väggarne, dels utskjutande i rummet med gaflarne mot väggen. Sängarne äro de simplaste brunmålade träsängar, med halmmadrass, kudde, lakan och ett groft, grått täcke. I rummet finnes ock plats för en sköterska, som här tillbringar natten. Bland patienter i detta rum sastes uppmärksamheten först vid en qvinna, liggande i en säng till höger fram i rummet. Kroppen är onaturligt uppsvälld, knäna uppdragna mot underlifvet; sömnen afvexlar med ett tillstånd af oroliga vridningar, hvarunder ögonen äro tillslutna, och hvarunder ett oupphörligt talande höres, än temligen lågt, än öfvergående till rop och skrik. Lyssnar man till detta tal, höras i afbrutna meningar sådana ord som dessa: Eviga döden, som aldrig slutar i evigheters evighet o. s. v. Denna qvinna, enka srån Carl Johans församling, 61 år gammal, inlöstes på hospitalet första gången 1835, utgick frisk 1844, återkom 1848 och har sedan dess förblifvit i sitt olyckliga tillstånd. Vid sitt inträde försökte hon flera gånger att taga lifvet af sig och utvecklade en synnerlig fintlighet att skaffa sig vapen dertill och att sedermera gömma dessa vapen. Att dömma af hennes tal, synes religionsgrubbel varit upphofvet till hennes galenskap.