Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1855, sida 1

ur buteljen, men då satter anstandigheten sitt singer i halsen och säger: du sår icke sjunga; ja, jag borde ej säga anständigheten, det är snarare en god portion dum blyghet. Men se på henne der med röda hatten: kan du se hennes ansigte nu då hon vänder sig om för att betrakta något; eller det är visst för att se efter om hennes lille hund följer henne. Hvad hon är täck! — Du har rätt; hon är vacker. — Så god lust jag har att tilltala henne; men hon är visst mycket förnäm, eftersom hon håller sig en knähund, som bär ett rödt med bjellror besatt halsband; det är ju aristokratiens surrogat för slåp. Hubert smålog åt sin följeslagares infall, men denne fortfor: — Det gäller en butelj champagne, som vi genast kunna töma inne på ,Alleenberg, att jag skall komma i samtal med henne. — Ja det är icke så svårt att komma i samtal med ett fruntimmer som man ej sett förr; men nöjet torde ej räcka längre än tilldess hon fått tid att säga: var god och gå, jag känner er icke, min herre. — Riktigt; men mitt samtal med den mycket omnämnda ,röda hatten skall åtminstone räcka i tio minuter. Går duin på vadet? Hubert jakade, då han gerna önskade se