Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1855, sida 1

re en verklig sammansattning af alla det osantliga rikets oregelbundenheter. Man har till och med vissa vintrar sett viken vid Sebastopol tillsrysa. Om öfverrumplingen icke skulle lyckas, så måste man för Frankrikes och Englands heder belägra fästningen, och hvem kunde väl då förutse utgången af företaget? Lord Raglans inkast, i afseende på bristande underrättelser om de ryska trupperna i fält och om fästningens försvarsverk åt landsidan, vore högst tänkvärda, och alla dessa skäl förbjödo amiralen att rösta för företaget. Marskalk Saint-Arnaud besvarade dessa anmärkningar kort och kraftigt. Han upprepade sina anförda skäl med ännu större eftertryck och slöt med den förklaring, att han stödde sig på kejsarens fullgiltiga auktoritet. Nu tog prins Napoleon till ordet och talade i trefjerdedels timmes tid. Han uttalade så väl sin egen åsigt, som general Bosquets och hertigens af Cambridge, med hvilka han dagen förut hade sammanträffat och då blifvit med dem ense i ämnet. Prinsen förklarade sig obetingadt emot så väl grundsatsen som utförandet af expeditionen. Utan tvifvel vore kejsarens auktoritet i detta afseende ganska stor, men kejsaren befinner sig i Biarritz ur stånd att göra sig redo för de praktiska svårigheterna af företaget. Hans stora aflägsenhet från händelsernas skådeplats kunde förvilla hans omdöme. Det är ratt att han, arfvinge till namnet Napoleon, åter upptager de ärorika krigiska traditionerna, att han återgifver Frankrike dess rang bland folken och förskaffar det upprättelse för en olycklig förgången tidpunkt. Men han borde då icke börja der Napoleon 1:e hade slutat. Ett infall i Ryssland vore något obekant; marskalken har sjelf medgifvit detta. Man vet ingenting om luftstrecket, om landets hjelpkällor, om stridskrafterna inom och utom fästningen, ingenting om styrkan af Sebastopols fåstningsverk, hvilka åt landsidan kunna vara lika fruktansvärda, som åt sjösidan. Amiralerne hysa betänklighet vid att uppställa sig midt emot de 600 eldgap som försvara viken och hamnen; man borde derföre vid angreppet icke allt för mycket räkna på ett verksamt bistånd af flottorna, hvilkas bestämmelse det för öfrigt är att kämpa mot skepp, icke mot murar. (Här gjorde amiralerne Hamelin, Dundas, Lyons och Cbarner en bisallande rörelse.) De förenade härarnes rätta slagfält vore Donau, och näst efter Donau Pruth. Der befunne man sig i ett rikt och fruktbart land, midt ibland en vänligt sinnad befolkning; der hade man till stödjepunkt en stor flod, och till skydd en sträcka af ointagliga fästningar. Detta slagfält Jämpar sig lika förträffligt för att gå anfallsvis, som för att gå sörsvarsvis till väga. Den segerrika turkiska armen kunde lemna en kraftig hjelp; den genom sina motgångar och sina generalers felsteg demoraliserade ryska armen kunde endast med möda undgå en fullkomlig upplösning. Utsörandet af denna plan erbjuder ytterligare en fördel, den nemligen att visa Österrike, att man kan hjelpa sig det förutan. De förenades närhet till Ungerns gränser och på endast 60 mils afstånd från Polen gör dem fullkomligt till herrar öfver ställningen; kriget beherrskar diplomatien och stiftar lagar i Wien och i Berlin. Ännu är det tid att utföra denna plan. Den långsamhet, hvarmed ryssarne utrymde furstendömena, vore slutligen också en omstän dighet, som borde tagas i betraktande. Om imellertid, i trots utaf allvarliga inkast af män, hvilkas åsigt jemväl kan göra anspråk på auktoritet, expeditionen till Krim skall företagas, så borde en bestämd plan uppgöras för den samma, och om någon sådan hade man hittills under öfverläggningens lopp ingenting erfarit. Framställningen har sväfvat ut i de vidlyftigaste enskildheter, men någon omfattande plan har icke blifvit framlagd, och dock är det just derpå, som krigsrådet har att i främsta rummet rikta sin uppmärksamhet. Att landstiga