Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1855, sida 1

—— — — gets utförande, i afseende på landstigningspunkten, den hjelp, som i händelse af ett ryskt angrepp, flottans artilleri kunde lemna landtarmåen, och slutligen den eller den vägen, som man kunde välja för att marschera till Sebastopol. Krigsrådet sammanträdde i Varna i början af Augusti — om vi rätt minnas, den 10. Marskalk Saint-Arnaud förde ordet. Han hade redan förut meddelat prins Napoleon samt generalerne Canrobert och Bosquet den mellan honom och kejsaren öfverenskomna planen; det var samma plan, som Napoleon den 3:e sjelf hade utarbetat. Den var daterad i Biarritz. Ty derifrån var det, som Napoleon den 3:e i denna kritiska tidpunkt aflät sina befallningar och daterade sina proklamationer. Marskalken framställde för krigsrådet tanken på expeditionen, framhöll fördelarne deraf för den engelsk-fransyska politiken och utvecklade planen, sådan han erhållit den fullfårdig från Paris. Man måste välja en landstigningspunkt, verkställa landstigningen i skydd afflottans kanoner, gå löst på Ryssarne, hvilka utan tvifvel skulle pröfva vapenlyckan, slå dem, hvilket han ansåg ofelbart, efter segern gå rakt på Sebastopol och taga det genom öfverrumpling. Inga bestämda uppgifter voro att tillgå, hvarken rörande Ryssarnes aktiva stridskrafter i fält, eller om besättningens i Sebastopol styrka, eller om sästningens försvarsverk åt landsidan; 2 men underrättelser, som man hemtat ur slera olika källor, öfverensstämde allesammans deruti, att inga allvarsamma, långt mindre oöfvervinneliga hinder förefunnos. Rysslands stridskrafter hade nyss vid Donau drabbats af ett hårdt slag; ännu mindre svårt skulle det blifva att komma till rätta med dem på Krim, ty der hade Ryssarne ingen stridsmagt samlad och der väntade de icke något angrepp. Landstigningen på Krim och Sebastopols eröfring skulle i verldens ögon fullborda Rysslands nederlag och tvinga det till fred — målet för drottning Victorias och kejsar Napoleons önskningar. Vid Donau funnes dessutom, sedan äfven Österrike förbundit sig med Porten och sålunda tvungit furst Gortschakoff till återtåg, ingenting vidare att uträtta. Man måste se sig om efter ett annat slagfält, och om slagfältet på Krim är farligt, så är det oskså det gynsammaste, så väl i afseende på luftstrecket, som för de afgörande fördelar, hvilka det erbjöde de förenade härarne. Allas blickar vände sig efter detta tal på general Raglan. Han såg bekymrad ut, och hans utseende förrådde hans misstrogenhet. Lord Raglan invände, att man saknade underrättelser om de ryska stridskrafterna och om fästningens beskaffenhet åt landsidan. Kartorna lemnade i detta afseende ingen ledning. Vägarne, floderna, naturhindren vore okända. Det vore ett dåligt slagfält. Den engelska generalen sökte isynnerhet göra gällande, att hären led brist på kavalleri, medan deremot Ryssarne hade öfverflöd på ypperliga hästar. Partiet stode icke jemt. Viceamiral Hamelin yttrade sig med ännu större värme. Enligt hans åsigt var en under sådana omständigheter företagen expedition ett äfventyrligt vågstycke. Han ansåg de förenade stridskrafterna otillräckliga. Flottorna kunde utan tvifvel skydda härens landstigning, men det vore icke säkert, huruvida de under dagjemningsstormarne, hvilkas återkomst vore nära för handen, kunde länge qvarstanna. De skulle kanske blifva nödsakade, för att undvika de häftiga Stormarne i Svarta hafvet, att i slutet af September söka en ankarplats. I sådant fall blefve landtarmen öfverlemnad åt sig sjelf; detta vore en sorglig och måhända olycksdiger möjlighet. Luftstrecket vore annorlunda beskasladt, än som är vanligt under samma breddgrad; man måste taga i beräkning hafvets närhet och bergskedjornas fördelning. Krim, utgörande yttersta södra delen af Ryssland, vo— Jag har inga andra vänner än mina