Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1855, sida 1

Sebastians fordna sätt med det som han nu lade i dagen; hans losord öfver drottningen vid en handling, som beröfvade hans onkel och bröder den betydligaste delen af deras förmögenhet, samt den fullkomliga brist på medlidande och deltagande han visade för deras öde, och han kunde icke längre låta bedraga sig, hvarken af sitt allmänna förtroende till menniskornas bättre känslor eller det han förut fattat till Sebastians förtjenster. — Ni är skulden, herre! Ni har på ett lättsinnigt eller ett i håmdfullt sätt begagnat den er gifna friheten. — Herr pastor, har min onkel kanhända sändt er hit för att mot mig använda de straffpredikningar, som på honom va rit sorgasves? — Och Sebastian drog munnen till ett ironiskt leende. Vid dessa ord flammade förtrytelsens rodnad upp på Borei kinder. — Dessa ord af er, herre, låta mig endast djupare blicka ner i ett hjerta, der jag förr trodde godheten och ädelheten vara de rådande känslorna, för att erfara hur grymt jag missräknat mig; men de förstumma mig icke, ty jag upprepar icke allenast hvad jag sagt, utan jag tillägger äfven att ni icke burit er klokare åt än att hela verlden kan inse ert dubbla spel; eller föreställer ni er, att r.gon menniska med än så litet skärpt eftertanke, skulle så falskt kunna bedömma drottning Kristinas karakter, att man skulle tillskrifva henne hvarken som straffande eller nådebevisande så halfva messyrer? Nej! Ett behandlingssätt som kommer umkligheten så nära, skulle aldrig utgått från henne. — Min pastor, vet ni till hvem ni talar? — I sanning, min herre, Jag trodde mig veta det, då jag inträdde här, men hvad jag sedan erfarit har gjort mig det ovisst. — Nå väl, jag vill då låta er veta det, emedan det i alla händelser snart måste blifva er bekant. Ni torde ännu en gång behaga taga detta under edra ögon! — Och Sebastian framräckte återstvenne skrilter. Det ena var ett ännu samma dag till Sebastian utsardadt adelsbref, hvari han benämndes hennes majestats första bibliothekarie,; det andra åter ett till honom af drottningen uttärdadt gåfvobref på Tunbyholm. Så väl hade Sebastian förstått att till sin fördel begagna drottningens ombytliga tycken och hennes behof af personer af andvändbarhet för de många enskilta intressen, som vid denna tidpunkt sysselsatte henne, att hon i dessa så länge afundade