Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1855, sida 1

litäriska utförandet beträslade. så förlitade sig engelska kabinettet, som till största delen bestod af hederlige och med krigsväsendet föga bekante män, helt och hållet på den kejserliga regeringen, som i detta afseende, skenbart åtminstone, erbjöd de bästa garantier. Den hedervarde lord Aberdeen, hvars fullkomliga betydelselöshet erinrar om Kaunitz (!), var utom sig öfver djerfneten i denna tanke; den sörtrasslige hertigen af Newcastle fröjdade sig på förhand åt de förenade armåeernas oselbara framgång; lord Palmerstons enda bekymmer var att icke nog kraftigt kunna bevisa kejsaren, med hvilken ifver England ingick på hans planer och huru högt det beundrade hans snille. Uti kabinettet i Tuilerierna, vi upprerepa det, föddes denna tanke; aflad var hon i ensamheten. Lutad öfver kartan, med uppmärksamt öga och med kompassen i hand, tillbragte kejsaren långa timmar med att utarbeta planen och sände honom sedan, skrilven helt och hållet med hans egen hand och utan att förut hafva meddelat honom åt någon menniska, till Konstantinopel. Kejsaren ville kom ma ifrån de invändningar, som marskalk Vaillant icke skulle hafva funderlåtit att göra gallande, och dem kejsaren endast med otålighet skulle hafva afhört. Marskalk Saint-Arnaud mottog detta vigtiga meddelande under loppet af Juli månad. Han antog planen utan förbehåll, utan invändning, och satte honom på dagordern, såsom om den hade varit hans eget verk och endast blifvit af kejsaren godkänd. Han fördelade rollerna med största tystlåtenhet, och utom general Martimprey (chef för marskalkens generalstab), bvilken kände hela sanningen, tillskref hela armåen i lång tid marskalken äran af denna tanke. De fleste generalerne läto dåra sig. Från detta ögonblick utvecklar marskalken en fabelaktig verksamhet; han är bestandigt på vägen från Konstantinopel till Varna, från Varna till Konstantinopel; han vidtager alla förberedelser till expeditionen; han har nästan dagligen rådplägningar med lord Raglan; han återupplifvar så mycket som möjligt modet och den goda andan hos armen. Han brast hvarken i ifver eller rådighet; han var oförvägen, tilltagsen, dristig, och dessa egenskaper behagade soldaterne. Men så snart han icke var tillstådes kunde soldaten icke undgå att fråga sig, hvad väl ändå i sjelfva verket denna feberaktiga, sjuka, i visst afseende oregelbundna natur förmådde, hvilken både i moraliskt och fysiskt afseende höll sig upprätt endast genom drömbilder. bå föll soldaten tillbaka i sitt obotliga missmod och återtog sin dystra och understundom hotande hållning. Efter mottagandet af en i hög grad oroande rapport från general Canrobert utlärdade marskalken från Konstantinopel befallning om att tills vidare gilva de mest otåliga bataljonerna någon sysselsättning. Det måste ännu finnas ryssar i Dobrudscha — skref han till Canrobert: — Åanstall jagt efter dem och laga, att vi vinna någon fördel, hvaraf vi kunna göra en seger att meddela kejsaren till nationalfesten den 15 Augusti. Espinasse vore kanhända den bäst passande befälhafvaren för ett dylikt företag. Marskalkens befallning verkstäldes, och geAA5 Ks TI 1 bo Lo oo