Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1855, sida 1

5Swärtan gömd inom sitt bröst, undvika alla yttre påminnelser om det förhatliga selsteget. Ända hittills hade han, oaktadt alla skenbara bevis deremot, dock så gerna velat urskulda honom i sina egna ögon, men när han nu, i den beklagansvärda förändring, som residenten undergått, såg de bedröfliga följderna deraf, kunde han sjelf icke afhålla sig från att anklaga honom, och råkade under detta i en sinnesstämning af tryckande svårmod. Under plågan häraf och af den dystra oro, som ovissheten öfver utgången af Sebastians hotelser lade dertill, frambröt, som solen ur dimman, en stråle af gladje och fröjd till hans vederqvickelse. Det var ett bref, som verkade detta, ett bref af Eriks egen kära hand, och hvilket vi tro oss här böra till dess hela innehåll anföra. Axel, min broder! Hvad har jag ej upplefvat under denna tid, som ligger mellan den stund då jag sist såg dig och den då jag nu går att åter helsa dig? Hur skall jag nog lifligt kunna skildra hvad som derunder tilldragit sig, och framför allt de känslor som fylla min själ? O, Axel, hvilken underbar makt har icke liksom sogat länk till länk af den händelsernas kedja, som nu innesluter mig inom sin sällhets magiska krets? Men du måste höra allt, skulle jag än fylla en bok . . . Dock, nej, frukta icke! Hjertat är den bok, som gömmer bladen, der våra känslor stå tecknade, hvilken hvarken låter afskrifva sig eller lägger sig i dagen; och det är den, som utgör den väsentligaste delen af min historia. Det öfriga vill jag söka skildra för dig så kort som möjligt. Du känner den händelse som afgjorde beslutet om min flykt, medan förhållanden, hvilka du icke kände redan väckt tankarne derpå, och ännu andra sammanstötte, hvilka, jag kan ej tvisla derpå, blifvit begagnade att gilva den en brottslig färg i deras ögon, som afgöra efter blotta skenet eller efter illviljans. tydning. Huruvida vår fader och du sjelf deraf låtit eder missledas har mer än en gång med smärtfull bitterhet varit ämnet för mina gissningar; men huru dermed vara må, skall efter genomläsningen af dessa rader, jag stå ren och obrottslig inför edra ögon, hvilket skulle fylla min själ med den ljufligaste fröjd, om det kunde vinnas utan att jag dervid nödgades blotta en falskhet, den icke ens den häftigaste passion kan ursäkta, och hvilket blir mig så mycket bittrare som den förekommer hos en persön den vi begge med vår kärlek vilja omfatta. Men jag vill låta he A tala De kamlor med hvilka jag, okänd för dig, skildes från dig på Jakobsdal, låta ej beskrifva sig. Jag var med den variv