Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1855, sida 1

satt ett giktansall sörsports. Hvad är det för en sorts feber, frågar man sig sjelf, hvari den I sjuke, utan att förlora medvetandet, detta oaktadt, i trots af alla lakarnes ansträngningar, dör efter knappt 2 gånger 24 timmars lidanden? Alt kejsaren icke förlorat medvetandet kan tydligen bevisas; ty för det första har ingen af depescherna omnämnt något dylikt, och för det andra vittna de 3 följande depescherna tydligen derom, att kejsaren var vid full sans. Hade detta blott varit fallet för enskilta ögonblick eller med afbrott, så skulle grefve Mönster säkert ej hafva underlåtit att meddela det åt kungen al Preussen. Vi höra vidare talas om en Lasfection af högra lungan?, och uppenbarligen har det alltså varit en desorganisation af lungan, hvaraf kejsaren dött, ty depeschen af kl. 94 på aftonen säger: Upphostningen är besvärande; dess substans utvisar att lungan är starkt angripen. Man måste befara en förlamning i lungan. Vidare tillkännager depeschen af den 2 kl. 6 på morgonen: Kejsaren har med lugn emottagit d:r Mandts meddelanden, att en förlamning i lungan vore att befara o. s. v. På ryska frågade kejsaren dessutom d:r Carell: när ungefär blir jag sörlamad? Men nu hade kejsarens lunga alltid varit kärnsrisk; hvad har då föranledt dess desorganisation? Feberanfallet, giktanfalletz — eller hvad eljest? Låtom oss nu betrakta de politiska förhållandena. Den 29 Januari (gamla stilen) hade kejsaren utfärdat manifestet om den allmänna folkbeväpningen. Af ukasen till den dirigerande senaten finner man, att senaten icke förrän i det ögonblick då offentliggörandet egde rum, erhållit någon underrättelse om kejsarens åtgärder, och att czaren kort och godt afspisat senaten med de orden: Senaten förstandigas att vidtaga de nödiga anstalterna för utförandet af ofvanstående. Om senaten ännu eger en gnista af heder, måste den hafva känt sig icke litet kränkt öfver, att den ej blifvit hörd rörande en åtgärd af så kolossal betydelse som den allmänna folkbeväpningen, ja att den icke ens blifvit underrättad om denna åtgärd en enda dag före dess offentliggörande. Behöfver jag ännu påpeka, att den förnäma adeln öfverhufvud icke gerna hör talas om en allmän folkbeväpning? att den sannolikt är hjertligt utledsen på alla de offer kejsaren fortfarande kräfde för ett hittills resultatlöst krig? Adeln skall ställa sina tifegne, eqvipera dem af egna medel, lemna natural prestationer, bringa frivilliga, patriotiska oller. Och utom allt detta hade kejsaren också på sista tiden borjat taga sin tillflykt till tvångslånsystemet. Hvarthän skulle detta leda? Det är derför mycket möjligt, att fredspartiets män på sednaste tiden närmat sig dem, som önska ett återuppr. af senatens fordna rättigheter, och att slaget utgått från dem, hvilka äro säkra om herraväldet öfver kejsar Alexander. Hvad som mest talar för denna åsigt är, att slaget just träffade i närvarande ögonblick. Några dagar senare skulle, såsom bekant, konferenserna i Wien begynna, och det var, enligt hvad man känner, på förhand bestämdt,