Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1855, sida 1

— —— ————ö— allt hvad vi egentligen hafva, för sådant ända2 — mål; ty flottans öfrige, och ännu alltför få ångfartyg, äro så små och af så ringa styrka, att de knappast kunna såsom bogserfartyg göra ersorderlig nytta. Man kunde nästan hafva anledning tro, att denna motvilja för ångfartygs anskaflning härslöt från den orsak, som äfven i ett visst ,konservativt yttrande anspelats, .att vi ej ega stenkol, och derföre skulle bero af England — således ingick i planen, att icke träda på den sidan. — Men då man nu ser de stora skrufplanerna för Linieskeppen, så hortfaller ju det motivet; ty dessa fordra samma och större kol-tillgång, om ej meningen är, att förse dem med kostsamma ång-apparater, för att ändock sedan ligga som blockskepp stilla, utanför Carlskrona skansar. Det är visst möjligt, till och med troligt, att i framtiden vi icke böra draga i betänkande, att underhålla några fullkomligt ändamålsenligt byggda och bevärade skruflinieskepp, för att kunna utföra, med större kralt, sådana företag, som fordra hemlighet och hastighet. Men under närvarande förhållanden, hvartill kan det väl tjena, att då använda dertill medel, som onekligen vida bättre användes till att skyndsamt anskasla, framförallt krigsångsartyg och bomb-kanonslupar, efter de bäst möjliga konstruktioner. Man säger: -dertill fordras tid; man hinner ej förfärdiga och utrusta sådana! Men hvad sluparna angår, huru snart kunna de ej vid våra talrika skeppsvarf byggas — och är det väl möjligt, att vi, som försett andra nationer med så betydligt förråd af kanoner, icke skulle kunna lätt förse oss sjelfva härmed, om de ej, såsom sig borde, redan vore i förråd, genom de betydliga anslag som redan lemnats? Och hvad krigsångfartyg angår: skulle man ej kunna lyckas, att om ej på annat sätt, få några sådana af utländska makter, mot betalning, eller i fall verkligen ett förbund ingås, såsom subsidie-bidrag? Säkerligen blefve sådant icke svårt. I allmänhet måste man anmärka mot vår krigsförvaltning, att den alltför mycket räknar på inhemsk tillverkning och förråds-system. Detta gör, att vi få uppstapplade i förråderna en mängd saker, som sedan då de efter flera tiotal år behöfvas, hvarken duga till beskaffenhet eller konstruktion, då andra nationer försullkomnat sina, under ständiga nya uppfinningar och förbåttringar. Tagom blott till exempel våra gevärsförråder. Om vi beräkna de ofantliga anslag, som dertill lemnats; vi vilja blott räkna från 1824, eller cirka 30 år; och jemföra hvad vi nu skulle kunnat, blott under sista året erhålla genom beställning från Engelska och Belgiska faktorier — numera af modeller till den grad fullkomnade, att deras verkan nästan låter fabelaktig, — så skulle vi komma till de vidunderligaste resultater, och icke endast finna besparingsmöjligheten af millioner riksdaler, utan hvad mer är, ett förråd, som ägde fördelen af alt vara jemngodt med allt hvad en fiende kunde disponera. Nu stå vi onekligen i vida sämre belägenhet, med gevärsförråder, möjligen synbart tillräckliga, men af sämre beskaffenhet, så att — —