Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1855, sida 1

inslytande på en olycklig broder och hans maka. De vackra värmorgnarne med sitt lisvande solljus, sin jublande sogelsäng och sina ljumma vindar, tillbringade hon vanligen under spatsersgångar i den sköna nejden, der äfven Axel brukade söka sin morgonförsriskning, och der begges vägar ofta sammanträffade. Det var med ett eget, ömsesidigt behag, som de då begge fortsatte vid hvarandras sida, och hon på platsen för sin barndoms lekar och nöjen återkallade dem i sitt minne, och han åhörde berättelsen om deras oskyldiga och glada fröjder. Hon visade honom stenarne vid stranden, på hvilka hon älskat att sitta och mata små fiskarne, som simmade i det grunda vattnet, lunderna, der hon haft sina favoritställen och fridlyst små soglarnes bon, och kojorna, der hon haft sina små skyddlingar, icke att kläda och föda, ty hennes faders underhafvande behöfde ej det, men att i skolan uppmuntra och belöna, ty dit sträckte sig, af en egen medfödd håg, hennes omsorger med varm kärlek. I månget blomstrande anlete hos bygdens unga tärnor och i mången arbetsför ynglings glada srimodiga uppsyn igenkände hon dragen af dessa! fordna skyddlingar och läste i deras glada ögon hur kärt hennes återseende var dem. En morgon då hon med Axel inträdde i skolbyggnaden för jatt taga det nya slägte i betraktande, som nu intagit det förras I plats, fick hon se Maria Boreus, hvilken, liksom hon sjelf, på dessa ställen, kom att återkalla en kär förfluten tid i sitt minne. Skön och blomstrande som en ros, satt hon der, förrättande en preceptors tjenst, midt i kretsen af en talrik barnskara, som med mysande läppar undrade om det var lek eller allvar med en lärdom, som hade så .iten förskräckelse med sig, ssom den hon ingaf, eller om lexorna förändrat natur. Men låtom oss lemna barnen, för att dela de förhöjda intrycken af lislig glädje, som det omtalade återseendet vackte! För varma, ädla sinnen får ofta den tillgisvenhet, som slagit sin rot i de första ungdomskänslornas varma jordmån en kraft, som oberoende af de yttre förhållandenas olikhet, slår ut sin blomma i oförvissnelig färgglans. Och så visade sig just förhållandet här. Med en godhet, som med hela sin fordna makt, drog Maria! till hennes hjerta, omsamnade hon henne, smekte hennes vackra kinder, och stannade tills den verklige skolläraren kom att aflösa hennes interimsförsök, då hon tog henne vid handen och förde henne med sig ut i den kära nejden. — Ackl — sade hon der, under det hon midt emellan Maria och Axel — vittnet af hennes förra dagars sällhet och