Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1855, sida 3

genom en lönndörr och somnar i herrskapets sångkammare. utan att hafva något att der utratta, samt då flickan finner papperen i lönnskåpet och låter dem likgiltigt ligga på gosdet. då hennes naturliga känsla bort vara, att med den största ifver undersöka dem, för att finna den under åratal saknade och sökta vigselattesten. Den der förlosningen med presten blir ock temligen fadd. PSAImSånzen från arbetssolket strider ock mot hela den anda som råder på Reutakylå. under fru Hallströms och hennes sons husbondevalde, och motiveras ej genom den lilla mellanmening i dialogen, som är för ändamålet inlagd, nomligen fru Hallströms klagan öfver laseriet på godset. ÅÄtskilliga dyhka kantigheter förekomma, hvilka förråda en med scenens fordringar obekant försattare, men de träda. såsom sagdt. tillbaka för den ypperligt tecknade hufvudkarakteren. Att utföra denna rol bör vara rätt tacksamt för en god skådespelare; men också öfvertrassar här, synes det oss, hr Delind sig sjelf. Så utföres en rol af en verklig artist. Ty det är detta br Deland är. Vi hafva här sett andra rätt goda, ja mycket goda skådespelare, men vi halva högst sällan sett någon artist. De hafva varit — för att hemta en jemförelse srån detta håll — dugtiga, lifliga, ja förtralsliga dansmusikanter, som hafva hänfört publiken, applåderats och inropats, men de hafva ej varit artister. Hr Deland är en sådan, särdeles i den finare fransyska komedien, och man måste endast beklaga, att han mer än en gång nödgas nedlåta sig, att spela Possenreisser i sarcen. Om de öfriga rolerna hafva vi föga att säga, då vi ej äro stämda för någon genomförd kritik. Fru Deland hade en ledsam rol alltigenom och passade tydligen alls ej för prologen. Fru Lundgren har ett alltför beskedligt väsen, för att passa till den nedriga Lisette. M:lle Deland är och blir för mycket mille De land i sina många olika roler. Hr Hanson gjorde en vacker figur i sitt korta uppträdande såsom baron Gustaf Drakenhjelm. Hr Lindström såsom Sebastian var ganska bra, sardeles vid sitt första uppträdande. Hr Båckgren såsom finsk dräng vann stormande bifall ifrån de öfre raderna, hufvudsakligen för sitt sätt att förtära chokoladen. Hr Deland inropades, såsom skäligt var, vid pjesens slut. Esterpjesen De begge Domestikerna, var en tysk farce, något bearbetad för svenska förhållanden, som väckte en fortfarande munterhet, som i de högre regionerna af salongen kanske blef något mer tongisvande än den öfriga publiken fann angenämt. Det var isynnerhet den dumme betjenten Kalle, spelad ganska lyckligt, med mycken bonhommie och utan all tillgjordhet, al hr Almlöf, som utgjorde föremålet för det i sanning stormande bifallet. Kalle slapp ej förrän han sjungit om en af sina kupletter och vid pjesens slut ännu en gång visat sig för publiken. M:lle Deland var såsom Kalles syster ganska naiv och älsklig och förtjente rätt väl att få sin grosshandlare Guldberg, hvilken ganska aktningsvärdt återgass af hr Hanson. — Huset var nära utsåldt. I morgon gifves Scribes bekanta, förträffliga komedi Koteriernas makt.