Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1855, sida 3

Theater. Topelii skådespel Efter femtio år har, såsom bekant, haft mycken framgång i Sverge, men för denna framgång har det hufvudsakligen haft det goda utförandet af hufvudrolen att tacka. Ett medelmåttigt utförande af denna rol, och hela skådespelet sjunker temligen mycket. Sannolikt är också hela stycket skrifvet endast för att få framställd baron Magnus Drakenhjelms karakter, och visa en sådan man i de båda motsatserna af hans lif. Till den ändan måste han framställas först i sin blomstringstid, då han, såsom hofman vid ett lättsinnigt hof (Gustafs III:s), söker eröfringar, smider ränker, lär sig att ingenting tro och ingenting älska, utan vara -silosof— och sedermera i sitt svaghetstillstånd, då han fallit offer för en ränkfull medbrottsling. blifvit på sitt eget prägtiga gods en öfvergifven gubbe, som stjäl sig darrande till hushållerskans hallonsylt, och söker drapera sig med den vårdslösa drägt man velat bestå honom, men dock ännu alltid drömmer om konung Gustafs hof och lefver på minnena af dess bons mots och cronique scandaleuse, samt slutligen dör istriden mellan lättsinnet och dödens fasa. Det var nödigt, för att kunna framställa en person i dessa tvenne o ika stadier, att visa honom på en mellantid af femtio år, och Topelius skyggade ej tillbaka att för detta ändamål pröfva allt hvad scenen möj igen kunde tåla. Styckets heJa tillvaro berodde på denna långa mellantid, och lörsbket må sålunda tolereras, men icke leda till efterfoljd, ty det är och blir alltid något onaturligt, att samma person på scenen uppträder i så olika ålder. Emellertid är hela denna karaktersteckning utförd så mästerligt, att man för dess skall väl må öfverse med många brister i andra afseenden. Det är också den enda karakteren, som äger någon hållning, utom möjligen Lisettes, ehuru äfven hon faller mot slutet. Sjelfva handlingen har åtskilliga förtjenster, ehuru det hufvudämne, hvarom den hvälfver sig — en förlorad vigselattest — är något utnött, smakar för mycket af Bulvers Natt och Morgon?, och blir, genom dess bihang aflönnskåp och lönndörrar, något för mycket medeltidsartad. I det hela håller den dock intresset el ler rättare nyfikenheten fängslad, ehuru åhöraren tydligen förnimmer huru intrigmachineriet knakar. Åtskilliga situationer äro ock mycket falska, såsom då drängen Thomas kommer in