tydts till förmån för freden. Verkan deraf på sinnesstämningen och fonderna har dock varit ringa eller ingen. Times uppträder d. 6 med en artikel af fredlig tendens. Bladet yrkar, att vestmakterna, ehuru de ej få gifva efter i någon väsentlig punkt, likväl böra göra allt för att stärka det fredsparti, som finnes i Ryssland och undvika hvarje steg som vore egnadt att lägga dess goda vilja några hinder i vägen. Man för icke krig emot ryska folket, utan emot den ryska eröfringspolitiken. Det är samma theori som begagnades 1813 och 14 af de al lierade emot Nspoleon. — De nya engelska ministrarne, som, när de uppträdde inför sina valmän för att blifva återinvalda i parlamentet, ej kunde underlåta att yttra sig om den utländska politiken, hafva alla, temligen öfverensstammande, anspelat på de genom regentombytet i Ryssland väckta fredsförhoppningarne, hvilkas förverkligande de betraktade som en önskvärd sak, utan att de dock tycktes synnerligen tro derpå. Samma misstroende till fredsverkets framgång har en annan af ministrarne, lord Granville, lagt i dagen i öfverhusets möte d. 9 dennes. Det är redan flera dagar sedan vi meddelade en telegrafdepesch hvilken angaf innehållet af denna Granvilles förklaring. Men vi finna i LIndep. belge en telegrafdepesch, som ger en starkare färg åt bemälte förklaring. Enligt denna senare depesch, har Granville, då Derby beklagade, att Russel, oaktadt han utnämnts till kolonialminister, var frånvarande, svarat, att, om Russels sändning lyckas eller misslyckas, skulle han i alla händelser vara tillbaka senast vid påsktiden. I senare fallet skulle han tillochmed genast återvända till hemmet. Granville tillade, att hans embetsbroder afrest till Wien med fredslörhoppningar; men depeschen tillägger, att tonen i Granvilles förklaring ingalunda uttryckte något förtroende till dessa sörhoppningars realiserande. Granville har alltså rörande Russels sändning uttalat sig tydligare och bestämdare än Palmerston för någon tid sedan i underhuset. Månne det kommer sig deraf, att situationen för ögonblicket medsifver ett bestämdare uttalande nu än då? Österrikes monark synes bemöda sig att tillvägabringa en försonligare sinnesstämning hos ryska hofvet. Man känner redan att han visat sitt deltagande för ryska kejsarfamiljen ge nom att sända sin frände erkehertig Wilhelm till S:t Petersburg för att beklaga sorgen och lyckönska den nye kejsaren till hans thronbestigning. — Härtill kommer, att Frans Josef, förmodligen såsom en slags försoningsgärd åt den aflidne czarens skugga befalt, att det kavalleriregimente. som är uppkalladt efter kejsar Nikolaus, för alltid skall bära detta namn till åminnelse af en trofast allierad, som bistod Österrike, då det hotades med undergång. Då man undantar Preussen, är troligen ingen makt angelägnare än Österrike att se freden äterstäld. Dess åtgöranden i denna riktning äro alltså lätt förklarliga. Ryssland skall emellertid ej försumma att deraf draga all möjlig fördel. Den österrikiske prinsen blir i Ryssland emottagen med utomordentlig artighet, och man kan med lätthet föreställa sig huru han skall blifva bearbetad till förmån för den ryska politiken. Afven kejsar Napoleon visar deltagande för ryska regenthusets sorg, hvilket tillochmed går så långt, att det skulle kanna tydas som ett bevis på att denne monark också önskar en försoning med Ryssland, om man icke hade en ännu bättre sörklaringsgrund dertill i kejsarens dynastiska intressen, hvilka han förmodligen anser fordra det den monarkiska principen i alla dess uppenbarelser strängt re spekteras. Vid de franska hofsoir6erna musiceras det ej längre sedan czarens död blifvit hekant. Det bar tillochmed påståtts, att sorg skulle anläggas vid franska hofvet. Derhan torde det dock ej hafva gått. Men af telegrafen har man imellertid sett att kejsarens kusin, prinsessan Mathilda och hans adjutanter bevistat den sorgefest, som i ryska kapellet anstälts i anledning af czarens död. Det bör likväl anmarkas, att prinsessan Mathilda, som blifvit skild från sin make, en rysk furste Demidoss. hade en tacksamhetsskuld till den aslidne, som ålagt bemalte DemidolT att till sin frånskiljda hustru årligen betala en ganska dryg underhällssumma. Alla pamsletter emot den hädangångne czaren konfiskeras och alla glädjebetygelser till följe af hans död undertryckas. Detta bjuder dock den numera i Frankrike af vederbörande såsom nödiga och nyttiga ansedda respekten för monarken. Sam ma förklaring är, såsom sagdt är, bättre än någon annan äfven tillämplig på sorgbetygelserna vid hofvet. Såsom ett indirekt stöd för rigtigheten af denna åsigt torde anföras, att de storartade krigsrustningarne fortsättas med fullt oförminskad kraft och ifver.