Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1855, sida 3

I I I il anblick; det är modlöst och svagt, emedan det är slass friheten gör såväl djuret, som menniskan modigt och Starkt. Lejonet är, som man vet, af kattslägtet och I fver egentligen endast om u-ten: om dasen doljer det sig, smalter födan och sofver; men om natten vaknar det åter upp, ströfvar omhring efter rof och är fruktansvärdt. Ingen kan dock lyfta slöjan ifrån dess nattliga färd, som icke, lik Jules Gerard, vågar uppsöka det om natten i skogarne och ibland bergen, der det har sitt hemvist, ja til ochmed i dess kula. Jules GCrard har Jemnat en fullständig be-krifang om djneets lif. Till hvilka scener har han ej varit vittne! Man tänke sig t. ex. und r en månljus natt en stred emellan flera I-jon-hannar om en lejonnina. Då det gives tre gånger -å manga hangar som tonor. emedan många af de sednare dö i tandperiod. n, så kan man ofta få se en af dessa damer omsufven af tre ellar fyra friare, hvilka uppåla hvarandra inbördes. Loajonninan sitter helt lugn och ser derpå: medan det knakar i benen och kavaljererne rytande tumla om i stoftet, pikar han omkring siz med svansen till tecken af sin länje. Men räcker striden förlävge, Ivdsoar hon deåt och förer dem bort till ett jättestort lejon, som bötltl:-gar dem alla och vinner scercus pris. Lejonacnåller mycket af sin nona och visar sig mycket mderligt emot henne. På ströftägen är lej.ninnan förut, när hon stannar, stannar också lejonet. Så strofva de omkring tillsammans, under det de ryta mellan hvarje qvarts timma. Då de hunnit till duaren, som small förse dem med deres mäåstd, lägger sig sejoinnan ned, under det att hannen Öfverfalter hjordarne. När han återkommit med en oxe eller ett lamm, lägver han rofvet framför honan. Sa lange lejonionan äter, går lejonet i kretsar omkring henne och passar på, att ingen kommer och stör benne; sjelst äter det icke förr än honan blifvit mält. Det år icke en alldeles så om fader; det är icke en konung, som man kan o verraska lekande med äs na barn. Dess allvarliga karakter hindrar det utan tvifvel ifrån att roa Sig åt deras krumsprång och svaga tytapden. I allmänhet väljer det sig ett nytt läger på något ossltäånd ifrån ungarne, tillräckligt nära att kunna beskydda dem och nog långt aorta att kunna ostördt siosossera. Rar ungarne blifvit fem eller sex månader gamla, medfölja de föräldrarne på ströfturerna; men först vil en älder af tvä år, förstå de sig på att döda en häst, en oxe, en kamel, och att hoppa öfver de tre alnar höga stängsel, hvilka illa skydda duarerne. De äro fullvuxne vid åtta års ålder. Vid denna ålder hafva de uppnått : sin fulla styrka, och hannen, som är tre gånger större än bonan, har hela sin mahn. Enligt Jules GCcard äro hufvuddragen i lejonets karakter lugn, lättja och djerfhet Oriktigt har man sagt, att det icke anfaller menniskan. Ait möta ett lejon om natten medför do den, och hvad dess stora ädelmod beträffar, som vi alla i vår barndom lärt oss beundra i anekdoten om Androkles, derom skall man kunna dömma af söljande historia, som Jules GåErard berättar: Tvenne arabiska bröder, hvilka för stöld voro dömde till döden och sammanlänkade vid benen, hade lyckats att fly ifrån fä gelset i Constantine, utan att de dock kunnat affila länken, som höll dem tillsammans. Midt i natten mötte de ett lejon. Först kastade de stenar på detsamma, men lejonet lade sig lugnt framför dem; derpå började de använda böner. Nu rusade det på dem, kastade dem till jorden och började genast att äta den ene brodren, vid sidan af den andre, som låtsade sig vara död. Då lejonet kom till I det stället. der länken satt om benet, bet det af detta ofvanför knät. Sedan det ätit sig mätt, gick det ned till närmaste vattendrag, för att släcka sin törst. Den olycklige brodren, som blifvit qvar med ett stycke af brodrens ben, lyckades dölja sig i en grop i jorden, i hvars granskap lejonet förgäfves sökte honom och fortfor att ryta hela natten, ända tills det blef ljust. Araben blef äter gripen af Beyens ryttare, men benådades till lifvet. I Algier behöfver lejonet icke jaga i skogarne för att få mat; det röfvar. Duarerne förse det rikligen; den skatt det in natura utkräfver af Araberne, är tio gånger större än den, som desse betala till staten. Jules GCrard beräknar. att ett lejon äter för 6000 francs om året. Då det i allmänhet blir omkring 35 år gammalt, så kostar hvarje lejon Araberne 210,000 francs. Herrn med det ssora hufvudet, som de kalla det, är således lika mycket hatad, som fruktad. Hvilket jubel väckes der ej vid ett lejons dödande! Men de angripa det sällan i öppen strid och aldrig utan att många förena sig derom: de draga då ut såsom till ett tält slag, och vanligtvis flyter äfven blod å båda sidor; i allmänhet blifva ett par Araber liggande på valplatsen, under det att flere hemföras svart sårade. Lejonet faller sällan för första skottet, och har det bli vit träfsadt af en kula, då är det förfärligt. Ve den jägsre, som vågat sig för långt fram! Han är dödens säkra rof. Och det är denne Arabernas sruktansvärde fiende, som Jules Grard helt allena uppsöker nattetid, vid månans osäkra strålar, nere i asgrunderna mellan branta klippor, eller i de tätaste skogarna, utan att hafva ) annat att förlita sig på, än sitt gevar, sin dolk, sitt modiga hjerta, sin starka arm och sitt aldrig felande öga. Han utför ensam, hvad Araberne knappt våga försöka många tillsammans, ehuru de ifrån barndomen äro uppfostrade till krig och vane vid lifvets blodiga scener i öknen, oaktadt de lefva och dö omgifne af tusen faror, dem Europerna icke känna till. Stor är derför stammarnes förvåning Fransmännen ha ganska svårt att böja deras stolthet, eller att vinna dem genom rättvisa och mildhet. Endast tapperheten gör intryck på dem. Och intet mod beundra de mera, än det, som måste förutsättas hos den man, som lensam vägar mäta sig med skapelsens sruktansvärdaste djur, hvilket insifver dem en vidskeplig förskräckelse och som de frukta mest af allt näst Gud. De äro också genomträngde af tacksamhet emot Jules GErard, som befriar dem ifrån l-jonskatten. Efter hva:je seger nedkasta de sig för hans sötter, kyssa skörtet af hans burnus och tillbedja honom som ett högre väsen. iForts.) — 22. Amee A. AMA