Stå gådL OCH Delalfldt, alt 1015411111114117Ö 14 re skola utgöra ett särskilt stånd, till hvilket de med vissa högtidliga formler skola invigas, och hvarigenom de erhålla uteslutande privilegium att fullgöra förrättningar, som nu äro förenade med deras ämbete, såsom nådemedlens förvaltning, förrättande af vigsel och begrafning, m. m.? Man behöfver ej vara mycket skriltlärd, för att till denna fråga kunna svara ett bestämdt: Nej! Något sådant har aldrig af Kristus eller hans lärjungar blifvit befalldt, utan sastmer utgör hela kristendomens framträdande : en bestämd protest emot de lagar och löreställningssätt, som i detta fall voro gällande icke blott inom Judendomen, utan inom alla Öster ländska samhällen, för så vidt de äro oss bekanta. I Egypten och Indien voro de hufvudsakligaste stånden, och således äfven presterskapet, ärftliga, och bildade skarpt afslutade kaster; i Judendomen modisierades detta förhållande så tillvida, att presteståndet här var det enda ärftliga ståndet, men det högsta af alla. Hvarken den Gudomlige Läraren sjelf eller hans närmaste lärjungar tillhörde detta stånd — de tillhörde allesammans samhällets lägsta och mest föraktade befolkning — ej heller konstituerade de sig till ett nytt stånd, som skulle usurpera det förras makt, utan de forkunnade högt, att Guds och andens rike ej är af denna verlden, att den högste andelige lararen ej var kommen att äga verldslig makt och myndighet, ej för att herrska och betjenas, utan för att tjena, o. s. v. Då nu med presterskap förstås en institution, som förbehåller det s. k. andans ämbete åt några visse invigde, en institution dessutom, som gjort allt, för alt skaffa sig verldslig makt och köttsliga medel till sina åsigters befrämjande, då må väl frågas: Åinnebär icke denna institution en förnekelse af sitt eget ursprung? Icke annat än vi kunna förstå, så gör den det, hvadan ock kristliga sekter finnas, som belt och hållet upphäft detta slags presterskap. (Det bör erinras, att vi här tala om den presterliga institutionen, sådan den befinnes i våra samhällen, ej om det fria andliga presterskapet, hvilket ej är detsamma som, utan fastmer motsatt det förra. De ord i epistlarne, som anföras såsom stöd för ett presterskap, gälla detta slags presterskap (det fria, andliga) men ej det ordinerade, prebende-besittande och privilegierade presterskapet). Men huru har då, kan någon fråga, vårt presterskap kunnat uppkomma och så rotfästa sig, med verldslig makt och ägodelar? Svaret härpå innebär tillika ett svar på huru en hop andra villsarelser inkommit i kristendomen, som inom de protestantiska kyrkorna hblesvo till en del bortrensade genom reformationen, men af hvilka likväl många ännu fortfara. Förhållandet var nemligen, att den segrande kristendomen i många afseenden dukade under för den besegrade Judendomen och Hedendomen, d. v. s. upptog utur de en hop dels författningar, dels plägseder, hvilka sedermera icke blott gjordes lagliga, utan t. o. m. bestamdes såsom heliga. Så kom helgondyrkan tydligen ifrån den Grekiskt Romerska hedendomen; så hemtades en hop kyrkliga bruk och föreställningssätt ifrån Judendomen. Vi hafva i det sednare fallet arst så mycket ifrån den sednare religionen, att mängden skulle förvånas att höra det. Och deribland var äfven den presterliga institutionen, med dess invigning, emblemer, grader och — tionde. Resormationen förändrade åtskilligt härutinnan, såsom då den upphäfde prestinvigningens egenskap af sakrament m. m. men den förmådde dock ej rubba hela byggnaden. Vi vilja här ej ingå i bedömmande, huruvida tidepunkten för denna byggnads rubband: är inne, huruvida det ännu är nyttigt och lämpligt, att återföra begreppen om kyrka och presterskap till deras ursprungliga, höga, andliga betydelse; men så mycket må väl kunna antagas såsom rigtigt, att då man afhandlar de kyrkliga förhållandena man bör äga detta mål för ögonen, så att man känner i hvilken rigtning man bör fortgå och icke, under sträfvandet efter reformer, just befdstar hvad som en gång bör upphasvas. Taga vi, elter nu antydda utgångspunkt, den af rikets ständer föreslagna lagen om höga hö ter för personer, som utan att vara invigde till presteståndet utdela nattvarden, eller emottaga detta nådemedel ur oinvigde händer, i be traktande, så blir det klart, att denna lag helt enkelt strider emot kristendomens hela anda och väsende, och ingenting bevisar mera hurn djupt vårt riksdags-presterskap förnekat denna anda, än antagandet af en sådan lag. Tillhörde vi detta stånd, skulle vi derföre skynda, alt inlägga den kraftigaste protest mot samma lag, och åtminstone rentvå våra händer från all delaktighet i densamma. — Vidare strider lagen mot nattvardens hela begrepp. Denna var i den första kristna församlingen, enligt seden i Österlandet, der måltiden hade en viss högre