Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1855, sida 2

— Hans kunglig höghet har liksom du haft medlidande med min och min gemäls belägenhet, och kommit att förljulva den genom sin närvaro. Man måste vara förvisad till en så djup enslighet som vi här, för att kunna rätt uppskatta värdet al en sådan nåd. — Måtte ers kunglig höghet icke få skäl att ångraden! — sade grefvinnan. — Det finnes dock den, som kan upplysa er om att det gifves starka anledningar förmoda, att drottningen icke lemnar er ur sigte, och att hon har sina kunskapares ögon rigtade på er. Prinsen log och sastade på henne en blick som ökade hennes förvirring. För att dölja den bröt hon en blomma på en i fönstret stående törnrosvext och tycktes betrakta den. Ni har ju ålagt mig att vara sorsigtig. kan ni då tvifla alt jag ett enda ogonblick skulle sorsumma det? — sade prinsen Nej, ett hf som är er dyrbart måste halva funnit ett mångdubbelt värde i dens ögon som det tillhör. Detta och den naturliga lörutsattningen, att drottningens handlingar måste tvinga henne till stor vaksamhet, har manat mig till den högsta försistighet. Ehuru ingenting borde synas naturligare än att en broder besöker sin syster och svåger i olyckan, oafsedt alla förhållanden dem politiken kan lägga emellan, har jag dock icke förlitat mig dertill, utan är här under en föregifven benämning af en tysk grelve, och utan all betjening, under det min annars mig oskiljaktige Tidell är hemma för att sköta mig som sjuk. At er biors tjenare kunna endast de, hvilka han medjört från hufvudstaden igenkanna mig, och på dem lär ban kunna lita, hvarför jag här väl ingenting har att befara. Och nu min grelvinna, tror jag mig halva betryggat den oro ni vardigas hysa. — Gisve Gud ni ingenting hade att frukta! Men ... — Jag fruktar blott ett — att misshaga er — och prinsen med ett lågande uttryck åter sina blickar på henne. Maria slog ned sina ögon och sökte undvika hans. Då hon såg sig omkring fann hon att man lemnat dem allena. — Min prins, det hade varit bättre om ni icke gjort detta. — Ni är erym! — och han fattade hennes hand och tryckte den mot sina läppar. — Res, min surste, eller jag måste återvända! I — Ack! Har då lilvet så godt om fröjder, att vi handlöst kunna bortkasta dem som skänkas oss? Hvilken höjd af lycka är väl för menniskan tänkbar, för att hon någonsin skulle kunna se tillbaka och icke ångra minuten af en sörspilld sallhet! (Forts.)