Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1855, sida 1

Residenten osfverlemnade sig härpå till den otäligaste längtan efter Axels återkomst; men denna fördröjdes dag efter dag. Två och tre dagar förflöto utan att han hördes af, då residenten, i den högsta oro öfver hvad som kunde föranleda detta dröjsmål, och sruktande att ådraga sig drottningens vrede genom ett längre underliåtande af hennes bress besvarande, beslöt att be gagna Sebastian som sändebud, och aflardade honom med nödiga instruktioner, så väl i afseende på den tacksamhet han å residentens vägnar hade att mundtligen framföra under förevändning att residentens sjukdom hindrade honom ej allenast från att. personligen infinna sig utan äfven skriftligen tolka sina underdåniga känslor — som ock å de föreskrifter han skulle lemna Axel, så snart han lyckats skaffa sig underrättelse om hans vistelse och orsaken till hans uteblifvande, hvilket naturligtvis borde blifva första ämnet för hans efterforskningar. Emellertid, gode läsare! låtom oss här återvända till Axel, som knappast hade emottagit Sebastians bref, innan tanken på. residentens belägenhet slog honom med oro och smärta. Oaktadt alla Sebastians afstyrkande råd, beslöt han dock att osördröjligen begifva sig ner till Tunbyholm, tog alla dertill nödvändiga törberedelser och stod redan i ordning att följande morgon antråda resan, då en oförutsedd händelse förde honom åt ett annat häll. Liksom barnet, som gömmer bästa biten till den sista, för att utan blandning kunna bibehålla smaken deraf, hade äfven Axel! uppskjutit den käraste angelägenheten för sin afresa tills alla de öfriga voro fullgjorda. Denna var afskedsbesök på Tyresö, dit grefvinnen Oxenstjerna, sedan hon lemnat sin plats hos drottningen, utslyttat. Men innan han ännu hann anträda den lilla! sarden dit ut, fick han emottaga en biljett, hvars utanskrift kom