Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1855, sida 1

papper om händer, ville göra dem på något sätt till gängliga, äfven om detta icke skulle vara så behagligt för dem som velat hemta ett af sina förnämsta stöd från hr Ehrenstams tidigare skrifter. Hvad åter friherrarne Lagerbjelke och Nordensköld beträffar, så kan det icke innefatta rinsaste förnärmelse mot deras duglighet, förtjenst och erfarenhet såsom män af yrket. om man ock anser möjligt att de, som uteslutande lefvat i örlogstjensten och dessutom efter hvarandra varit besalhafvare och vartschefer i Carlskrona, skulle med en något ensidig förkärlek talat företrädesvis för ett system, som associerat sig med deras vanor och föreställningar ifrån ungdomen. Det är oss obekant, huruvida under den föregående tiden, ifrån det skärgårusslottan började visa några resultater och intill dess kontroversen mellan stora och lilla flottan öppnades vid riksdagerne på 1820-talet, någon utmärktare notab btet förfäktat samma åsigter som sistnämnde herrar. Kmellertid hafva vi trott den förestående återblick n på de utmärktare män inom sjöväsendet, som kunna räknas på den ena eller andra sidan, ej vara så alldeles ur vägen, för att derifrån bilda sig ett omdöme. Der en så stor skiljaktighet finnes inom männen af yrket, som rörande detta ämne, blir det för allmänheten alltid af ett intresse, som står m förhållande till sakens vigt, att någorlunda känna hvilka auktoriteter dessa olika meningar ega att åberopa. För oväldens skull bör här icke lemnas obemäldt ett skäl, som vi, hört insigtssulla försvarare af linieflottan såsom hufvudsak vid sjöförsvaret anföra, äfven under medgifvande af dess otillräcklighet att, i den skala som den af Sverge kan underbållas, kunna mäta sig med eller hålla stånd mot någon af de större sjömakternas. Detta skäl är, att Sverge, äfven med en flotta af sex eller åtta linieskepp, skulle, fastän till slutet underlägsen den talrikare fiendens, kunna på öppna hafvet hindra eller uppehålla ett tillämnadt anfall på våra kuster, intilldess en arm6 hunne samlas till den punkt af kusten. hvarest anfallet väntades, och alt genom ett sådant uppehåll flendens krafter skulle försvagas, hvilket vore en väsentlig sak, om det också skulle ske med uppoffring af våra skepp. Detta argument låter visst höra sig; men det måste sättas i fråga huruvida icke experimentet blefve alltför dyrt i förhållande till hvad som kunde utättas med samma medel, använda på en väl anordnad och bemannad skärgårdsflotta, eller om detta argument ens håller stånd vid närmare betraktande, såvida man antager att en fiende, som har en tredubbelt större örlogsstyrka än vi ega, använde hälften deraf för att först demontera våra linieskepp, och sedan den andra halsten till anfallet. — Det bör ock tilläggas att nyssnämnde åsigt framställdes långt innan den nu varande politiska krisen och innan erfarenheten af det sista årets Östersjökampanj inträffade. Vi känna så!edes icke huruvida samma personer, efter att hafva inhemtat den takuk som Ryssland derunder följt, att ligga stilla med sin flotta, skulle vidbhfva sin öfvertygelse oförändrad, an mindre huruvida de skulle tillstyrka att, enligt hr Statsrådet Ullaers system, just nu hufvudsakligen använda de tillgängliga medlen på reparationer och utrustningar å linieskeppen, som icke förr än om två år harester kunna brineas till ett effektivt skick, medan skärgårdsfluttan under samma tid åtminstone relativt blir satt i efterhand. Det är väl bekant, att ett större linieskepp med ångmaschin hos oss skulle fordra måhända tre år att bygga och utrusta. Konung Gustaf den tredje kunde deremot få 100 kanonslupar byggda på en vinter. Det kan icke falla oss in att vid detta tillfälle vilja trötta läsaren med några vidlyftiga historiska utdrag I ur skrifter öfver detta ämne, för att deraf hemta bej vis på hvad skärgårdsvapnet vid mångfaldiga tillfällen kunnat uträtta, och huru stundom äfven stora liniei slottor varit otlilräckliga att gifva något utslag emellan i tvenne krigförande nationer. Kriget emellan England och Frankrike under Napoleons tid lemnar annars flera sådana som äro ganska talande, då den franska flotI tans nederlag hvarken hindrade fransmännen att för jen tid blifva mer än halfva Europas beherrskare, eller afhöll Napoleon från planen af en landstigning, eller förmådde hortjaga engelsmännens paniska fruktan för en sådan händelse. Vi hänvisa i stället, för detta ändamål, till J. P. Lefrns föreläsningar i krigsvetenskapen, 3:dje delen, om flottors nytta och förlägoning, hvaraf man finner att hr generalmajoren ; Letren jemväl hör till dem som gifva skärgårdsvapnet i främsta rummet i vårt sjöförsvar, samt till ett sistli