Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1855, sida 1

Sebastian hade emellertid icke missraknat sig på verkan af Borei ankomst. Hans blotta åsyn i denna stund af förnyad smärta, gjorde på vår gode resident ett så djupt intryck, att han, utan att ens asbida de förnyade föreställningar, han vantade, förekom dem, i det han ur sitt bedröfvade hjertas djup utbrast: — Jag har nu lart mig förstå att Herran vill straffa mig hårdt, hårdt! Den store rikskansleren skulle ej en gång kunna bära en sådan börda på sina axlar. Jag vill göra hvad ni bjudit mig. Ja, ni har rätt, jag lår icke lugn! — — — För mig till mitt skrifbord! Ånnu kan jag väl sätta upp en ansökning till hennes majestät. — Och han strök sig med handen öfver pannan. — Jag är matt nu, mycket matt. Kom igen i morgon, i söfvermorgon eller om trenne dagar; det skall då vara gjordt. Jag vill visa er det, och ni skall bli nöjd med mig. I Boreus lyckönskade honom till sin goda föresats, stärkte honom i dess fullföljande, försäkrade honom om dess goda frukter och lemnade honom, glad att han ändtligen vunnit denna sseger, som öppnat hans ögon och lärt honom inse bästa sättet satt godtgora det brutna och återförvärfva lugnet åt sin qvalda själ. Med den innerligaste hjertefröjd målad i sin öppna, välvilliga plick kastade den redlige prestmannen sig vid utgången ur hans rum i Sebastians armar och utropade: — Rättvisan skall segra, sådan är hennes kraft! Gud ske lof, allt skall åter bli bra! Om Itrenne dagar är jag kallad att komma tillbaka; då skall han hasva uppsatt sin ansökan till drottningen för att godtgöra sin i förra orättvisa, så vidt han förmår och återskänka er de rättigheter, som hans sörblindade partiskhet beröfvat er. Han vill lagga den under mina ögon, och det skall bli mig en srojdesull