Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1855, sida 2

ben 7 Mars. Det är bekant att den svenska adelns representationsrattighet icke grundar sig hvarken på yrke eller egendom, utan endast på börd. Den som intet yrke drifver, ingen förmögenhet och inga kunskaper innehar, intager likasullt sin plats på riddarhuset såsom en af svenska folkets repre sentanter, om blott slumpen så fogat, att han blifvit hufvudman för någon adlig ätt. Således äro adelsständets förmögenhetsvilkor icke af något direkt inflytande på frågan om dess rättighet att bestämma saderneslandets öden; det ligger icke något juridiskt hinder för dess fortvaro såsom ett fjerde riksstånd, äfven om detsamma i ekonomiskt hänseende nedsjönke till lika obetydlighet som det redan innehar i numeräri. Men hvar och en inser likväl att adelns representationsrättighet dermed vore moraliter tillintetgjord. Hvad som hittills i någon mån uppehållit detta stånds anseende och tillika lånat sig till försvarsvapen emot dess vedersakare, har varit de stora jordegendomar, hvaraf detsamma varit i besittning. En jordbrukande medborgareklass — såsom grefve Björnstjerna på sin tid kallade adeln — som ägde en tredjedel å en fjerdedel af landets jord, kunde åtminstone med något sken af rättvisa göra anspråk på ett visst inflytande å statens angelägenheter. Men om äfven detta stöd för i allt fall öfverdrilna pri vilegier bortfaller, om grunden sviker, huru länge skall då byggnaden kunna upprätthållas? Det är i detta hänseende som det icke saknar intresse att kasta en blick på adelns förmö