Bröderna. Af sörf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 54.) I detsamma hördes ljuden af prinsens steg i förmaket och af hans röst, som sade: — Mitt ärende är angeläget och grefvinnan skall förlåta. — O himmel! Dölj er der! — och hon visade åt kabinettet. — Endast en tillfällighet kan förorsaka detta besök. Han kommer att säga mig sitt farväl, och nästa ögonblick är han borta. Axel hade knappast hunnit tillsluta dörren efter sig innan prinsen stod inne i rummet. Med lågande blickar såg han sig omkring, och 1å han hunnit ölvertyga sig om att grelvinnan verkligen var ensam, böjde han för henne ett knä, fattade hennes hand och sade: — Detta ögonblick skänkes mig af gode Gudar. O, min grefvinna, hör mig! — Min furste! — sade grefvinnan och drog sin hand tillbaka. — Ni glömmer hvem ni är och till hvem ni talar. Ni, en Sveriges thronföljare, jag, en undersåtes dotter. — Ni min skyddsengel och jag — — — O, min grefvinna, om ni kunde läsa i mitt hjerta min tacksamhet, min bön! Vänd icke bort edert ansigte, slå icke ned dessa ögon! Sag, kan ni vägra tacksamheten att bringa er sitt offer? Kanner nil dessa rader? — Och han lade gresvinnan bresvet under ögonen. Grefvinnan rodnade och stammade ett sväfvande: — Nej! — Er hand har tecknat dem. — Min? — — Ni bedrar er, min prins. — Det är då er broder, som bedrar sig och mig. han har sagt mig det. — Min broder? — Grefve Magnus. Jag kommer nu ifrån honom. — Det är icke möjligt, min furste. Ni har missförstått .. .! — Omöjligt, min grefvinna! Jag kan icke göra mig skyldig till ett missförstånd i hvad som angår er. Ä — Forutsatt — ätertog gresyinnan med ett stigande bry