Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1855, sida 2

ningsvidrig och såsom sådan bekämpade. Och detta är den man, hvars fasthet, konsequens och kraft skall rädda landet! Hvad honom (Disraeli) sjelf beträffar, så är hans mening fortfarande den, att undersökningen måste äga rum och han låter ej eller vilseleda sig genom det påståendet, att man saknar ett föregående liknande exempel att stödja sig vid, ty under sådan omständigheter som de förevarande, måste huset stadga ett exempel, om ett sådant ej funnes för handen. Under det vidare förloppet af sitt tal, utgick Disraeli från det antagandet, att lord Palmerston gjort bekämpandet af kommissionens nedsättande till basis för sin öfverenskommelse med Peeliterna, eller att dessa fordrat en bestamd stipulation rörande denna punkt. Hr Gladstone förnekar beggedera uttryckligen och försäkrar, att sedan han och lord Palmerston blifvit ense om den utländska politiken alls inga vidare aflal dem emellan ägt rum. Detta intygas äfven af inrikesministern Sir George Grey, som för öfrigt yttrade sig i öfverensstämmelse med lord Palmerston. berefter följde valet af undersökningskommissionens elfva medlemmar, hvilkas namn redan äro bekanta. Innan kommissionen nedsattes, riktade Sir H. Willoughby en förfrågan till lord Palmerston beträffande vidden af kommissionens befogenhet, till följe hvaraf lord Palmerston förklarade, att han icke var sinnad att föreslå någon inskränkning af kommissionens fullmakt, enär han af dei kommissionen invalde medlemmarne blifvit öfvertygad, att de icke skulle gifva sig ut på en osäker och ömtålig terräng. George Cornewall Lewis, den nye finansministern, är född 1806, äldste son till baronetten Sir Thomas Lewis, samt gift med en syster till utrikesministern lord Clarendon. Han blef 1839 poor-lav-commissioner (medlem i fattigvårdsstyrelsen), hvilken plats han innehade till 1847; utnämndes 1848 till understatssekreterare i inrikes departementet och 1850 till sekreterare i finansdepartementet, för hvilket han nu blifvit chef. Han har sedan 1847 varit medlem af parlamentet för Herfordshire. PREUSSEN. Andra kammarens kreditkommission (bevillningsutskott) har den 22 Febr. med stor majoritet beslutat: 1:o att föreslå en adress till kungen, hvari kammaren skall tillkännagilva de bekymmer, som framkallats genom preussiska politikens vådliga isolering och aflägsnande från det ursprungliga programmet, och slutligen uttala den öfvertygelse, att de enda garantierna för Preussens framtid ligga i en konseqvent politik, och 2:o att föreslå en vägran af den äskade förlängningen af anslagel. Det sista beslutet kom till stånd genom en sammansättning emellan utskottets medlemmar af venstran och yttersta högran mot de moderata sraktionernas representanter. — Hamb. Nachr. meddelar följande korrespondens från Berlin af den 24 Febr. om denna märkliga omröstning: Kreditkommissionens votum har väckt så mycket större uppseende, som en slöja ännu hvilar öfver de grunder, som kunna hafva bevekt högran att afstyrka bifall till regeringens proposition. Säkert är, att de tillstädesvarande medlemmarne af högran först röstade emot adressen, hvilken kom till stånd genom den liberala majoriteten — utskottet består af 14 medlemmar af de åtskilliga fraktionerna af venstran och 7 af högran — och derefter röstade emot anslaget, i förening med yttersta venstran emot den moderata venstran, katholikerna och fraktionen Bethmann-Holwey. Man betviflar, att högran röstat emot anslaget, af fruktan för att de äskade medlen möjligen skulle blifva använda emot Ryssland; ty det strider alldeles emot partiets traditioner, som aldrig velat medgisva, att dess inflytande är i aftagande. Men å andra sidan, hafva äfven väckts och förkastats 2:ne ändringsförslag, af hvilka det ena, som utgick från högran, andades obetingad hängifvenhet för regeringen. Det andra härrörde från venstran och åsyftade blott att bevilja det ännu icke uttömda anslaget på 25 millioner, äfvensom det ursprungliga för det löpande året. Begge ändringsförslagen blefvo, — — —