Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1855, sida 2

— h ——— — —a8k— beskydde er och sände er sina englar att bevaka edra steg ). — Är det en snara, ett sörsåt? — — Budbärarn hindrar mig likväl att föreställa mig det. — Tro det icke, min furste! — Jag vill det icke, och det så mycket mindre som stilen är ett fruntimmers. — Min systers. — Grefvinnan Oxenstjernas? — Efter det förtroende ni nyss delgisvit mig, tror jag mig icke bryta emot den grannlagenhet jag är henne skyldig genom denna upptäckt. — Nu först känner jag det blifva mig en dyr pligt att iakttaga den vaksamhet som är mig ålagd från en sådan hand. Det skulle vara ett brott att visa sig ohörsam deremot. Emellertid inser ni nu att försigtigheten är nödvändigare än någonsin. Jag måste lemna er, ty ögonblicken äro dyrbara. Farval, grefve Magnus! Visa er stilla och undergilven, och låtom oss hoppas lyckligare dagar. Och med dessa ord ilade prinsen att uppsöka föremålet för sitt hjertas nyväckta dyrkan. Axel var just nyss återkommen och höll på att aflägga redogörandet för sitt uppdrag, då grefvinnans kammartjenare inträdde med underrättelsen om prinsens ankomst. Rummet der hon befann sig låg emellan ett yttre förmak, hvilket prinsen nödvändigt måste passera, och ett litet kabinett, som slutade filen af hennes våning, och hvarifrån ingen annan utgång fanns, så att Axel omöjligen kunde undkomma med mindre än att gå prinsen rakt i möte. Grefvinnan, som insåg följderna af detta och befann sig i en ganska brydsam belägenhet, hvilken icke lemnade rum för lång besinning eller många val, vände sig helt orolig till Axel med dessa ord: — Om han finner er här, kan han icke längre kvisla på från hvem ni var sänd, och jag ville det icke för allt i verlden ...