Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1855, sida 1

———72222222222222222 N asskedade gunstlingar, liksom deras öde för mig skulle hafva något intresse? — Det var folket, som utvoterade dem vid den omtalade festen; och då drottningen blifvit tvungen att lägga sin svaghet i dagen genom en eftergift för dess fordringar, torde det vara tid för er att lägga er styrka i dagen genom samma medel. — Jag förstår er icke grefve Magnus. — Verkligen! Ni förstår mig icke? Ha, ha, hal! Ni hörde då icke folkets lefve — och förtjusningsrop för er; ni har kunnat tolka betydelsen deraf och ni är okunnig om det understöd ni i de allmänna önskningarne skulle finna, om ni med en afgörande handling ryckte spiran till er? — Huru? — Tro mig, min prins, ni skulle blifva oemotståndlig, om ni ville sätta er styrka i den kärlek och det förtroende, som folket hyser för er, och som genom det allmänna missnöjet mot drottningen lätt skulle stegras till verklig entusiasm. Ni eger dessutom många vänner bland de mäktiga. Förstår ni nu? Karl Gustaf syntes försjunka i djupa tankar, men han teg. — Tillåt mig fråga uttolkningen af detta pythagoreiskas pråk! — bad grefven då det började synas honom, som om prinsen icke ämnade svara på hans förslag. — Ni förhastar er lätt, grefve Magnus. — Denna beskyllning trodde jag mig i sanning minst af allt få höra, efter hvad jag berättat er. Tycker ni icke att mitt mått är bräddadt? Hvad skulle jag vänta mer för att lära mig instämma i den allmänna önskan af en snar regementsförändring? — Och grefven krökte sin läpp till ett hånfullt leende. — Ni har icke öfvervägt hvad ni önskar eller följderna af de medel, som derför skulle begagnas. Folkets makt är en förstöringsmakt och sällan något mera. Det välde vi tillvinna oss genom densamma, gör oss till slafvar; ty der folket har utkorat den styrande, tror det sig också ha rätt att styra sin utkorade, och detta är hvad jag aldrig skall underkasta mig. — Er filosofiska vishet är öfver måttan stor, min furste — anmärkte grefven något stött. — Vi äro lärjungar ur tvenne olika skolor; svarade prinsen — ni ur lyckans, jag ur motgångens. Edra förhoppningar hafva alltid, icke allenast uppfyllts, utan äfven öfverträffats af verklig heten och alla edra önskningar hafva blifvit uppfyllda såsom genom ett trollslag: detta gör er ömtålig, lättrogen och öfververmodig; jag deremot har måst tygla mina inom beräkningarnes gränser och lämpa dem efter sannolikheternas medel . .