Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1855, sida 1

— Utan att likväl inskränka dem inom en trångare synpunkt än högsta maktens råd. — Det är sannt! svarade Karl Gustaf och i hans blickar tände sig en flammande låga Högsta makten, thronen, spiran, det är. det måste vara mitt ödes lösning. Men klokhet, törsigtighet! — Verkligen, min höge frände? Ni hyser då verkligen dessa förhoppningar och ni vågar att inför mig göra bekännelsen derom? — Jag vågar den, och jag vågar mer. För mig torde väl steget till Svea rikes konungastol icke vara så långt, om jag ville taga ut det öfver den väg ni anvisar mig, men jag afskyr detta medel och det skall aldrig blifva användt af mig. Aldrig skall jag åt Sverges folk eller dess blifvande konungar lemna det brottsliga exemplet af en sådan otacksamhet, ett sådant förräderi; aldrig skall historien på de blad, som torde komma att tillhöra min framtid, få bragder af denna art att uppteckna. Nej, det är icke folkets upphetsade passioner, det är dess kärlek, tillförsigt och vördnad, som mina syften fordra. Grefve Magnus betraktade prinsen frågande, under det denne ett ögonblick hejdade sig. — Det är icke thronen jag af folket begär, ty andra rättigheter tillerkänner mig den, det är thronens lycka jag fordrar; det är mitt folks odelade bifall och kärlek till den gemål jag dit (vill lyfta vid min sida. Gresve Magnus, jag älskar er syster) — Maria ? — Den skönaste bland sitt kön. — Hvars hand ni afslog då drottningen ville lägga den i er. — Förstå mig, gref Magnus! Mannen vill icke gerna låta eda sig i sådana fall och hatar förmynderskapet öfver sitt hjerta. Jag eftersträfvade på den tiden drottningens egen hand och det var som ersättning för den hon ville skänka mig er systers. Nu sedan hon skiljt hoppet om thronen från egandet af hennes nand, och jag spelat ut min rol som en betagen och sörjande Adonis, vill jag njuta af hjertats fria val och hembär derför er sköna syster min brinnande dyrkan. — Min furste ...