Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1855, sida 3

II rörelse, önskar till ledsagarinna genom li s eller enka med några tusende riksdalers I till så mycket större betryggande af fra Den. som härå fäster uppmärksamhet, to svar och uppgift om tid och ställe för personsigt-möote, i förseglad biljett till fullt allvar, som inlemnas på giftermälskontoret i möbelboden vid Jakobs torg. Ackuratess och tystlåtennet kommer aldrig i fråga. Och mäster Edberg hade icke utgifvit sina 3 rdr bko förgäfves. Redan första dagen annonsen var ute, höll den stackars mamsellen vid Jakobs torg på att bli nedtrampad af Åslickor och enkor, som ville bli af med en biljett till efullt allvar än på skärt än på hvitt papper; och när Edberg omsider inställde sig för att hemta sina svar, fick han både fickor och hatt fulla. Det år sannt att på kontanter var tillgången klen, men på ömma hjertan var den deremot så mycket större; och den hederlige mäster Edberg hade så när börjat alldeles misströsta, när han omsider kom till en biljett, doftande af mysk och lavendel, och hvars egarinna erbjöd hand och hjerta, åtlöljde af 5000 rdr banko. Du ålskvärda dogblad och du bimmelska mamsell på Jakobs torg! tänkte nu master Edberg. Mötet för siggick. och redan dagen derafter inflyttade Smademoi selle Sophia Larsson i det nya huset, ganska riktigt medförande sina respektabla blå och gula långshawlar. Men momsell Sophie var en dame med grundsatser. Ehuru bon medfört penningarne i sin blifvande akta mans hus, ville bon dock ej tillåta denne att deraf lyfta det ringaste förr än efter brölloppet; och hvilken varkra föresats ledde dertill, att brölloppet så mycket som möjligt påskyndades, och mamsell Sophie redan i sistl. Juni månad fick bära det för alla gamla mamseller så bänsörande namnet fru. Vi böra nemligen icke lemna oavmärkt, at fru Edberg långt före detta passerat linien, och snart besianer sig vid kräftans vändkrets. Naturligtvis ansåg Edberg sig nu viss om sin skatt, penningarne nemligen; men, hast du mir gesehen! ett par timmar före vigseln hade den aktningsvärda frun låtit från buset bortbära alla sina långshawlar, dem hon sedan omöjligen kunnat förmås att återskaffa och Edberg stod der nu vackert med en gammal käring på halsen. Sedan alla försök till godvillig uppgörelse strandat, och makarne under tiden flyttat åtskiljda, har Edberg nu stämt hustrun om skyldighet att äterbära penningarne, och hon åter yrkat ansvar å mannen för det han skall misshandlat henne och kört henne ur huset. Målet, som handlägges å rådhusrättens 3:dje afuelning, är som man kan förstå just ej af det trakiga slaget, men synes icke kunna leda till något resuliat. Då nemligen hustrun varit nog slug att skaffa bort penningarne före vigseln måste Edbergs påstående om bodrägt naturligtvis förfalla, enär hans målsmanskap och giftorätt vidtog först med vigsel-ceremoniens afslutande. För hennes påstående saknas all befogenhet. Afhörde vittnen ha icke kunnat lemna någon upplysning angående sjelfva tillgreppet at pengarne, men deremot upplystes det, att hustrun redan före giftermålet förklarat sig vara så okunnig i hushållsgöromål, som hon vore i att tala latin, hvarföre hon äfven uppdragit en i makarne Edbergs tjenst antagen piga att med hushållet taga all befattning. Vidare upplystes det, att hus ru Edberg omtalat att hon endast för att kunna få disponera sina penningar ingått giftermål med Edberg, och att hon efter giftermålet förklarat för ofvannämnda piga att denna borde fortfara med bushållsbestyren. då Edberg dermed bäst skulle finna sig belåten: hvarjemte hustru Euberg velat öfvertala pigan att söka få en natt ligga i samma säng med husbonden, då hustru Edberg derom likväl borde underrättas, för att dervid kunna med vittnen öfverraska sin man, och hade bustru Edberg härföre lofvat pigen en rundelig ersättning. Pigan hade likväl icke kunnat förmås att på detta förslag ingå. Ytterligare omtalades det, att hustru Edberg plägade ensam instänga sig i makaroes sängkammare, och derunder skrika och föra oljud, förebärande att hon af mannen misshandlades. Alla de besvärande upplysningar, som mot hustru Edberg förekommo, bestredos likväl af henne såsom varande alldeles sanningslösa. För ytterhgare vittnesförhör blef målet på 14 dagar uppskjutet. Huru denna sak rätteligen hänger tillsammans vet naturligtvis ingen. Allmännast tror man dock, att den värda frun i verkligheten aldrig egt just någonting, utan att någon person, som haft intresse af att se henne gift och försorjd, — t. ex. någon f. d. älskare — lånt henne penningarne för att genomdrifva giftermålet, och då detta väl var färdigt, fått igen sina långshawlar innan vigseln skedde. Emedlertid har den stackars Edberg dyrt fått betala sin annons, som ett ögonblick gaf så lysande forhoppningar. oe boRSSJVVJVVVVVjVJVJVJVkWsssskgysWssVJVJVÅVV UTSSSNKKKKKKKNN NÄmm AAAHi stan sa frn RK