Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1855, sida 1

— Herr baron — sade pastorn — er sorg är djup och den bör så vara, men sådan den är, är den långt ifrån det sinnelag, som kan hemta lugn och tröst. — Den vår Herre pålägger ett straff, sådant såsom mitt, ämnar han hvarken lugn och tröst. — Ni vågar häda. — Häda? — — Ack, jag arma matk. — Rätt så, min baron! Detta tal höfves menniskan inför Gud. Men då han straffar matken sker det icke med synd utan för synd. — Ja jal Det der vet ni nog att tala om, och hur dermed förhåller sig bör ni veta lika väl som en diplomat sitt hofs hemligheter. Men kära pastor, mig kan Herran icke strafla för någon synd mot den äreförgätne. — Ingen menniska är utan synd, och om ni vill gå i grunden af ert hjerta, så fråga er der, om ni icke har något att förebrå er? Om ni alltid handlat så, att ingen orättvisa kan kräfva ut sin hämnd i hvad som drabbat er, eller en illa forstådd svaghet och oförtjenta företräden bära sin frukt i det rott, som väcker Guds och menniskors afsky? Den gode residenten, som alltifrån sin barndom och efter den store rikskanslerens exempel burit en djup vördnad för Guds ord och religionens läror, kände sig i silt närvarande betryck liksom krossad af dessa ord och utropade: — Jag arme! skall jag också till råga på min smärta nödgas anklaga mig sjelf, som orsaken dertill? — Det är hårdt! — sade Boreus med mildare röst. — Men inför vår Herre duger det icke att skrymta. Låtom oss icke försaras, utan med sanning och lugn gå till botten af sakerna. Ni har af trenne bröder upptagit tvenne till edra adaptiv. söner. Jag känner icke hvarför ni uteslutit den tredje; förutsätt att denne alltid stått ert hjerta lika nära i kärlek som de begge andra; förutsätt att ingendera haft större förmåner, mera lysande utsigter eller lättare och oförtjentare vunnit anseende att smickra sig åt — tror ni väl att detta öfvermod och denna pligtförgätenhet alstras hvari grunden bör sökas till allt! detta, som fallit öfver ert hufvud och skall till den brottslige återbära hans straff? — Ni talar förskräckliga ord! — stammade residenten. — Svärdet måste vara skarpt om det skall genomtranga hjertat. Men den store ransakaren af menniskors tankar är en lika nådig och mild, som rättvis Herre. — Jag har icke älskat dem lika, det måste jag väl bekän