Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1855, sida 3

daktör och en person af icke obetydligt anseende och inslytande en tid i Sverge, den senare i handel i G -g. När jag, någon gång, före min afresa hit, träffade dessa bådas slägtingar, hvilka erhållit bref från dem, erhöll jag på mina frågor efter de båda utvandrarne, alltid det svar, att de mådde bra och hade det bra. Jag trodde derpå. Men när jag sjelf kom till New-York, fick jag full visshet att det var långt ifrån så, utan tvertom; den förre hade arbetat både som smedoch guldsmedlärling, men då intetdera af dessa yrken synes hafva gått bra, eller convenerat, råkat till den grad i nöd, att han icke haft tak öfver hufvudet, utan nödgats anlita landsmän om skydd öfver nätterna, och, då detta understundom misslyckats, tagit sin tillslykt på de ångfärjor, som gå emeilan New-York och Brooklyn, hvarest han likväl slutligen blifvit upptäckt och bortkörd. Huru det sedan gått honom vet jag ej; men har hört berättas, att han nu skall vara hos Mormonerna. Den senare, som jag träffade i New-York, och nu hade en god anställning der, omtalade sjelf sina lidanden för mig, och huru han varit sjöman, arbetat å jernvägar, och nödgats för sitt lifsuppehälle förrätta de lägsta göromål; och först efter två års förlopp lyckats få en anställning, passande för honom. — Ingen af dessa båda hade berättat sanningen för deras hemmavarande slagtingar. De blygdes att göra det, de tego och ledo. — Jag har träflat hundradetals män af både kunskaper och uppfostran, af olika nationer, som med nöd kunna, med vanligt dagakarlsarbete, förtjena sitt lifsuppehälle, och hvilka bittert ångrat, att de lemnat sina sadernesland. Visserligen har jag också trällat många som glädja sig öfver sin ställning har. För min egen del får jag tillägga, att jag, sedan min hitkomst, med all ansträngning, nätt och jemt kunnat förtjena mitt uppehälle, och det med ganska stora inskränkningar i det lesnadssätt hvarvid jag hemma varit van. Dock bar jag hittills varit nog lycklig, att icke nödgas tillgripa den för många både första och sista resursen att arbeta som dagakarl å jernvägar eller dylikt, utan på en tera intelligent väg kunnat förtjena min utkomst. — Men hvem vet hvad som kan komma att hända. Nu till ämnet. (Forts.)