ömtålig om sitt rykte och låter ej något angrepp mot detsamma passera onäpst. Vare sig nu att man i auldlandet ännu ej hunnit skaffa sig någon tryckfrihetssörordning, eller att Lola fioner det vara alltför besvärligt och tidsödande att anlita densamma till sitt försvar — nog af, Lola Montez föredrar heldre att i egen, älskvärd person handgripligen bestraffa den djerfve, som tillåter sig något förklenande yttrande rörande hennes heder. Man finner nemligen af de sednaste underrättelserna från Sacramento, att hon helt nyligen piskat upp en tidningsskrifvare, och detta på ett sakramenskadt vis, för en tre, fyra artiklar, hvari han tillåtit sig uppfriska s. d. grefvinnan Landsfelds minne med åtskilligt från hennes förflutna lefnad. Lola svor att hämnas på den nedrige skandalskrifvaren och hon höll också ord. En vacker dag, då hon fick höra att han gått in på ett offentligt ställe, följde hon efter dit, försedd med ett ridspö i den ena handen och ett nummer af Telegrafen (tidningen) i den andra. Skädespelet var i bög grad underhållande. Lola berättar sjelf förloppet sålunda : ÅJag framgick, stark i min anhängighet till miss Lucy Stones och andra storsinta qvinnors grundsatser, jag fann denne fruktade man i salongen och med min ridpiska gaf jag honom, snabb som blixten, fyra duktiga rapp öfver hans skuldra, och detta, vid min heder, innan min fiende hann ens påminna sig att han satt på en stol. Värdinnan i hotellet satt på ena sidan om honom och en gentleman på den andra; sedan jag gifvit honom fyra dugtiga rapp, steg han upp och ämnade som en riktig yankeetölp gifva mig en törn i ögat. Mina förfäders anda (jag är till en tredjedel irländare, en tredjedel spanjor och en tredjel skotte) bemäktigade sig härvid min venstra hand, och innan ban kunde hinna mitt öga, nådde jag hans, hvilket jag — tack vare några ringar som jag vid tillfället hade på mig — lyckades helt och håilet utrifva. Fattigbarachken Ii Peking. Moan har i beking inrättat en tillflyktsort för stadens uslaste befolkDing, der man för ungefär en styfver sv. res får herberge för natten. Denna märkvärdiga inrättning består i en ofantlig sal, bvars golf är betäckt till hela sin yta af en tjock bädd af hönsfjäder. Hvem, som behagar, har inträde till salen, män och qvinnor, gamla och unga och barn. Hvar och en tillreder sitt bo i fjädern och sofver som han kan. Till en början bestod inrättningen ett litet täcke åt hvarje af sina hyresgäster, men som dessa vanligen togo det med sig och antingen sålde det eller gjorde sig kläder deraf, förlorade den alltför mycket derpå. Hvad var nu att göra? Att alldeles indraga täckena gick väl icke an? Se här, hur man drog sig ur denna förlägenhet. Man lät tillverka en ofantlig filt, lika stor som hela salen och försedd med en oändlighet af hål, så stora att man derigenom kunde sticka hufvudet. Om dagen upphängdes detta tåcke i taket, som en baldaquin af den oerhördaste storlek; om aftonen vid en gifven signal nedfäldes det zenom en mekanik öfver den församlade mängden af hyresgäster, som hvar och en sökte sitt hål för hufvudet. Att anblicken af alla dessa hufvuden sedermera blef den egnaste, kan man lätt föreställa sig. Om morzonen väckas de sofvande af förnyade slag å en tamlam, hvarefter täcket uppvindas och hvar och en får spatsera sina färde. 26666 ENE TAN TSE SRA