Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1855, sida 1

i detta ögonblick till hufvudstaden, kastar mig sor drottningens fötter och anropar henne under tårar och böner. Hon har alltid haft godhet för Erik, från första stunden hon såg honom. Du minnes det Sebastian? Nå väl! Hon skall låta beveka sig och ställa tillrätta igen för honom och dig; och med det exemIplet för ögonen skall verlden snart glömma hvad som varit, ty hon är lätt blidkad under sådana förhållanden. Allt skall bli godt igen! Sebastian, låtom oss nu förlåta och hjelpa till att upprätta igen! Sebastian svarade icke, utan vände bort ansigtet, för att dölja det leende, som krusade hans läppar. — Du vill icke svara mig! Kära Sebastian du är hårdt förorättad, det är sannt! Men en broders hjerta kan icke vara oförsonligt. Flickan har förfört Erik, det är klart som dagen, men hon kan dock återvända till sina pligter, och drottningens protektion tystar verldens mun. Alltså, låtom oss taga vårt partil Vill du vara mig söljaktig? — Ack, min onkel, äfven detta hopp måste jag betaga er. — Afven detta? — Strart före sin flykt visade han sig förklädd vid en fest på Jakobsdal och ådrog sig drottningens vrede genom en förolämpning som hon svårligen kan förlåta. — Store Gud! Ar du sänd att alldeles förkrossa mig? — Kanhända hade jag bort låta någon annan fullgöra den! sorgliga pligten att framföra dessa underrättelser till er? Det! hade varit en lindring för detta hjerta som blöder, men dock in förmår glömma sina förbindelser till er. — Axel! — utropade residenten under den bittraste smärta, liksom hade han i detta namn velat finna en tröst. — Axel — upprepade Sebastian med en ny arelryckning. — Utan tvifvel hade han varit den ... Men... — Åter ett olycksbud! Jag hör det på din röst. Är det; då icke nog ännu? — Emot hvad jag redan nödgats berätta är detta ett intet. — Skulle han kanhända varit sin broders medbjelpare? Skulle han lånat sin hand? — Nej, min bäste onkel! Tvertom ehuru ett litet missöde. — Äfven Axell O Gud, hur hårdt pröfvar du mig icke? Sebastian berättade nu hvad vi redan känna om uppträdet vid ringränningen, sådant han hört det af Axels mun, ehuru med tillsatser och förhöjda effektpartier der och hvar, i de delar, som han förstod skulle starkast röra residenten. Derpå tillade han: — Stackars Axel! Drottningen ville på intet sätt