Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1855, sida 1

— —ö—ä ——— såsom en skonslös nyhetsmakare, förstörare af konventionella vördnadsosser och omhvälfvare af alla slags val ombonade och tresliga cliquer och kotterier. De sednaste få månadernas erfarenhet har uppväckt engelska folket utur dess drömmar om rikedom och lycka, från dess ärfda sjellberömmelse öfver det sista krigets bragder till lands och sjöss, och från den meningen, att män, som äro beklädda med hög rang och höga ämbeten älven äro i besittning af egenskaper, som göra dem förmögne att leda våra angelägenheter när statskeppets gång kommer något ur den vanliga stråten. Våra ögon äro nu öppnade och vi se att vi äro nakna. Vi fordra förmågor, som äro mägtiga att leda våra stora angelägenheter till en lycklig utgång, och i stället för förmågor bjuder man oss på titlar och stamträd. Vi fordra förtjenstens belöning och användning, och man bjuder oss i stället på höga förbindelser eller, i bästa fall, på anciennitet. — Aristokratiens kalla skugga ligger öfver oss alla och ingenting kan uppväxa derunder annat än trädets egna vattenskott. Ända till medlet af sistlidne November trodde vi, att vi ägde armeer, generaler, statsmän, departementer, alla lämpade efter deras särskilta pligter, allt af den bästa sort som fanns i verlden, och nu, i medlet af Februari, inom tre korta månader, är allt förändradt, allt nära nog omvändt. Vi hafva vaknat upp från våra drömmar om hopp, lycka och framgång till en verklighet af nedslagenhet och olycka. Våra generaler hafva visat sig sämre än onyttige, våra ministrar mer än oduglige; hvarje allmänt departement har nedtryckts till en hopplös svaghet under tyngden af en oböjlig rutin och onyttiga formaliteter och icke en enda gång hafva vi förnummit, att den rätta mannen blifvit utsedd att fylla den rätta platsen. Allting har blifvit styrdt på ett förvändt sätt, till den grad som skulle ansetts otrolig, om någon velat förespå något sådant. Och med allt detta har, såvidt det kommit till allmänhetens kunskap, ingen enda ämbetsman blifvit återkallad och efter en veckas interregnum har styrelsen blifvit återupprättad och stärkt endast genom att tre utaf dess medlemmar bortgått och en ny upptagen, som är åtminstone lika så brottslig som någon af de bortgångne. Engelska folket har förblifvit lugnt under allt detta. Det har känt — och huru skulle man undgå att känna det? — den dödlighet, som bragt sorg till hvarje hjerta. Det bar iakttagit — och huru undgå att göra det? — den otroliga och oförklarliga oreda och oskicklighet, som rådt inom hvarje departement, görande till verklighet sådana absurditeter som den djerfvaste inbillningskraft någonsin kunnat föreställa sig, och vållande olyckor sådana som den dystraste olycksproset alldrig kunde hafva förebådat. Hvarföre folket under allt detta iakttagit sådan tystnad har för de förståndigaste män varit ett ämne till förundran och förvåning. De hafva kännt bittert, men hafva hittills förblifvit passiva åskådare af det system hvarunder deras bästa förhoppningar och dyraste intressen blifvit besvikna och kränkta. Kanske hafva de närt den förhoppningen, att vid parlamentets öppnande allt skulle bli väl. Kanske hafva de varit belåtna, att se sina känslor troget återgifna inom I