Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1855, sida 2

— —— det visste han, och hade alltid vetat, men till hvilken grad han hade blifvit honom oumbärlig som vän och dagligt sällskap, det lärde saknaden honom nu först känna. Han gick ur rum och i rum och kunde icke slå sig ned i något, utom i Eriks eget, der han omgifven af hans saker, tyckte sig ännu hafva honom sig nära och finna en förströelse i denna bedrägliga villfarelse. Erik hade sagt sig icke behöfva dröja länge borta, hvarför residentens otålighet med fjerde dagens väntan steg till sin höjd. Han räknade timmarne och ingenting föreföll honom så, som det brukade vara. Det var honom som om hela verlden kommit ur sitt esse. Till förströelse i denna allmänna otrefnad och missbelåtenhet skickade han på eftermiddagen att bjuda pastorn i församlingen, Boreus, till sig. Boreus var en man, med hvilken han just icke delade några sympathier, men han hade i sin ungdom varit huspredikant hos gamle riksmarsken på Leckö, och hade från den tiden många minnen, hvilka residenten fann intressanta nog, när han blott kunde förmå honom att slå på den strängen. Som det just smärtade Boreus att se residentens bedröfliga sinnesståmning, så slog han upp sin språklåda precist på ett kapitel som han visste skulle förströ honom. Han satt i skymningsstunden midt emot honom vid ett af fönstren, med utsigt åt gården, och berättade om utstyrseln för unga grefve Mogaus, då han för första gången skulle göra sin ambassad till Frankrike och hur många livräer som sorsardigades för den medföljande betjeningen, då gårdsportarne gnisslade och ett åkdon hördes rulla in och upp till trappan. (Forts.)