Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1855, sida 2

d3zvi!Uimn —2—29 — Ivar värdt för någon af de nykläckta adelsmännen eller ens baronerna att lyfta sina ögon till. Att umgänget med en sådan person icke erbjöd residenten något nöje eller ens kunde fortsättas var naturligt, helst SparIrenstjerna aldrig gjorde sig besvär att besvara residentens första besök, men så mycket mindre lemnade något tillfälle obegagnadt att taga steget framom honom eller förarga honom, såsom genom att vid kyrkporten alltid låta sin lilla spjelvagn hålla framför hans täckvagn; öfver sin bänk i kyrkan låta uppspika alla sina sorsaders skoldemarke, utan barmhertighet låta ihjalskjuta residentens hundar om de sörirrade sig öfver gardesgärden in på hans jord o. s. v. Residenten hade ledsamt, mycket ledsamt, och detta kändes ännu sjusaldt bittert under det Erik var borta. Residenten hade sjelf uppmanat honom att resa till Sebasstians bröllop, under det han för sin egen räkning, delande det allmänna missnöjet öfver drottningens mer och mer afgjorda liknöjdhet och köld för rikets män af gamla stammen och föreIträde åt fremmande lycksökare och unga gunstlingar, skydde tanken på att visa sig der. Till en början hade Erik sökt und skylla sig, men slutligen för att ej ge rum åt några misstankar låtsat gifva vika, tills han dagen för afresan, föregifvit att ett tjensteåliggande kallade honom annorstädes, hvilket för residenten, efter den store rikskanslerens exempel, var något så allraheligaste att alla enskilta angelägenheter dervid blefvo till intet. Det var nu fyra dagar Erik varit borta och det var den gode residenten som hade han förlorat en del af sig sjelf. Han långleddes som ett barn och kunde icke trifvas hvar han gjorde af sig. Att han älskade, och älskade Erik med en faders hjerta