Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1855, sida 1

mA ——77— —Rn —— gömmor, och man slipper icke derin utan att hafva genombrutit den första likaväl som den andra. Mitt arbete är således icke ogjordt, fast det icke är mer än halfgjordt! — Och med stegrad nyfikenhet och uppsriskadt mod började han återigen att taga verket för händer. Denna botten, tänkte han, kan sannolikt ej vara af någon betydlig tjocklek då den svårligen kan tjena till annat än en inre beklädnad, till ytterligare säkerhet för de dyrbarheter, som detta skrins hela beskaffenhet visar det ämnadt att förvara. Och i denna tro grep han sig ånyo an med det försvårade företaget. Det erbjöd nya svårigheter och han måste använda ett annat sätt för att lyckas. Med en liten fin glödgad såg fann han det blifva lättast att genomtränga metallen, men detta gick långsamt och fordrade mycket tålamod, enär det tunna smala sågbladet lätt svalnade, och glödandet således oupphörligt måste förnyas, hvartill äfven kom att bottnen snart visade sig vara af betydligare tjocklek än han i början trott den vara. Men ihärdighet! öfvervinner alla svårigheter och bland Sebastians egenskaper kunde den med skäl räknas honom till del. Ändtligen var det mål hunnet, der denna skulle vinna sin belöning. Metallbottnen föll med ett tungt slag ut på bordet: men döm hvad Sat skulle erfara, då han befann skrinets hela innehåll bestå af — sand. Detta var för mycket, och med ett så grymt besviket hopp var det slut med hans tålamod, hans sjelfbeherrskning och alla de band, hvarmed klokheten bjudit honom att tygla sin otålighet. Harm, hat och hämnd lågade i hans bröst. Men mot hvem skulle han bryta ut? På hvem skulle han kasta skulden för detta så förhatligt spelade streck? På Messenius? — — Var det väl sannolikt att han skulle hafva förspillt eller förslösat dessa dyrbarheter? Låg det ej mera i hans sanna intresse att förvara dem orörda? Men förutsatt att han verkligen skulle hafva gjort det, hvarför skulle han hafva låtit skrinet qvarstå, eller hvarför skulle han åtminstone icke låtit det förblifva i sitt uttömda skick? Men, alla andra möjligheter å sido, var det väl tänkbart att han, dödsfången, med den öppnade grafven för sina ögon, skulle i en, af inga andra skäl än en frivillig, af omtankan för sitt eviga väl aflagd bekännelse, inmänga sak, lögner och bedrägerier? Hvartill skulle det hafva tjenat? Hvad kunde han deraf haft att vinna för det stora steget, som förestod honom, eller hvad skulle han haft att frukta af bekännelsen af ett felsteg mera? Nej! Hur han än betraktade saken, visade den alltför stora orimligheter, att Messenius skulle haft sin hand med i saken eller ens vetat något derom. Man måste