Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1855, sida 1

han skänkt mig. Gör det och lef lycklig. Sök ej att sölja mina spår. Du skall ej upptacka dem. Erik. Och nu, låtom oss lemna de äfventyr, som voro förknippade med denna del af festen för att vända oss till dem som tillhöra den andra! Det torde vara öfverflödigt att mycket språka om den sinnesstämning, hvarmed Anna gick sin brölloppsstund till möte. Den som sett åskan slå ned midt i sin lefnads paradis och förvandla dess spelande floder, dess doftande blommor, dess grönskande palmer till gfus och aska, försöker ej att plantera på nytt den förödda platsen eller söka upp en annan att tälla med dess skönhet; nej, den nöjer sig hellre med en öken, hvars gränslösa tomhet icke väcker minnet genom jemförelser som evigt måste förnya saknaden; den väljer olyckan för att slippa påminnelsen om en sällhet som aldrig kan återkomma. Sådan var Annas belägenhet, Sebastian deremot kände sig vid målet af sina önskningar, ingenting fattades honom, allt hade gått honom i händer. Skrinet, denna ena hälft af hans lycka, hade andtligen, efter tusende motigheter, funnit väg — tack vare Clairets dyrlegda fintlighet, att i sista stunden förskaffa Sebastian ett par timmars ostördt vistande i bibliotheket — att träda fram ur sin murade graf; och sjelfva vigselns firande i drottningens närvaro och vid den lustbarhet som var för handen rågade hans lycka och hans fåfängas triumf. i Så snart drottningen inträdt efter den omtalade ringränningens slut, lät hon sända att tillkalla Anna, för att med egen hög hand sätta kronan på hennes hulvud. Men må läsaren dömma om den bestörtning som spred sig då bruden icke fanns och ingen menniska sett henne ankomma till stället. Man undrade, man frågade, man gissade, allt lika förgäfves. Till slut förmodade drottningen, att något häftigt påkommet illamående var orsaken till hennes oförmodade uteblifvande, och befallde att ett ilbud genast skulle afgå till staden för att inhemta underrättelser derom. Det återvände utan att medföra några andra upplysningar, än att man trodde henne redan för längesedan vara på Jakobsdal, enär man sett henne uppstiga i en vagn för att begifva sig dit. (Forts.)